Jag har tänkt igen på det här med att bli lärarinna. Jag tycker redan det är tufft att försöka stå kvar vid mitt beslut, inte minst för att jag kanske inte lever upp till någon högre social standard, men också för att det kommer att bli en tung press när de andra lärarna har både det ena och det andra att säga om min person.

Det finns inga som helst tvivel på att de kommer titta snett på mig, för jag är ju trots ingen bra & stadig förebild. Jag är singel, lever för dagen och kan inte för mitt liv hålla ett jämt tempo med vad jag vill och vad jag faktiskt åstadkommer. Jag gillar inte ens barn. Jag är faktiskt rädd för dem. Men någonstans djupt inom mig vill jag så hemskt gärna Göra Nytta. Ge de små en chans. Ge mig själv en chans. För jag tror att jag har mognat litegrann.

Som en gammal spelnörd jag numera är känner jag en längtan i hela kroppen av expansionen till World of Warcraft. Ändå minns jag hur ensamt det blev i slutet.

Det var som att gå omkring i den verkliga världen fast i mer färg. Men samma utfrysning. Jag vandrade bara planlöst omkring och flög upp till stora höjder med min drake där jag satt och kikade ner på vattnet eller den vackra himlen.

Kan nästan höra Goo Goo Dolls - Iris spelas i bakgrunden. Spelet hade varit perfekt om jag bara hade haft fler vänner som spelat det. Nu är det bara mitt ex och ett stort antal nördar som bråkar om vem som har bäst rustning eller bäst vapen.

Jag orkar inte med något sånt.

Satt ändå på bussen och tänkte på hur roligt det var när det väl var ett bra spel; samarbetet och färgerna. Som att leka bumbibjörn och rädda världen.

Men nej, World of Warcraft är än så länge ett avslutat kapitel. Det kommer säkert fler spel jag  kan spela ihop med mina vänner!

* * *

Jag sitter med kaffe och lyssnar på Eluveitie - Inis Mona på repeat. Är hemma hos... ja ni kan nog gissa. Misstänker ändå att fler har hittat hit. Känns väl egentligen ganska dömt att försöka dölja något på internet. If there's a will, there is prying all over the place.

Jag har aldrig kunnat dölja ett dugg. Det är både en svaghet och en styrka. Jag ser fördelarna med att vara sluten, allt blir mindre obehagligt när man får en bit i taget och inte hela grisen på en gång i halsen. Dålig metafor, men jag känner mig inte särskilt mjuk i kanterna. Inte än. Det kanske kommer. För nu har den verkliga vintern frätt hål i bröstet på mig och jag ler inte godmodigt och säger att allt är okej. Jag säger bara att det råder vapenvila just nu.

* * *

Dricker vin. Gråter. Dricker lite mer vin. Såhär har det pågått hela helgen. Ser på Borta med vinden, och hade väl känt mig patetisk om det inte vore för det faktum att jag någonstans långt ner bryr mig om mig själv. Jag vill inte att det ska bli till den här sorgefasen varje gång jag inser hur lite människor som finns runt mig. 

Jag träffade en trevlig man på ett forum, en man som nu med all säkerhet inte längre vill höra av mig eftersom jag är full och ledsen. Det är så synd. Att alla ska kunna umgås med varandra men de som är förlorade och borttappade får aldrig vara med. Jag är ett bortglömt och kantstött kort i leken. 

Kanske är det alltid lika dumt av mig att jag lever ut min sorg. De som inte gör det verkar få fler människor runt sig. De är så fina när de står ut med sin egen smärta och fortsätter att hjälpa andra. Men jag är vad jag är; just nu i brännande het sorg som emanerar från hela min varelse. Precis som Vivien Leigh. Saker och ting gick inte så bra för henne heller, trots att hon var en älskad skådespelerska. Jag tror ingen såg henne för vem hon var, på riktigt. Det man ser genom TV-rutan är riktiga tårar.

Jag vet inte vad jag vill säga, riktigt. Jag är ensam. Jag vill inte dö. Vad mer kan jag säga?...

Finns mycket mer att berätta. Jag är till exempel väldigt förtjust i just keltiska symboler. Mycket därav har jag fastnat för Morrigan, en irländsk krigargudinna som tyckte väldigt mycket om sina korpar. Kaja råkar vara mitt favoritdjur för övrigt. Antar att min fascination för krigsidoler har lite att göra med det faktum att jag är emot pratet om att kvinnan enbart skulle vara förförisk eller fruktbar, men också på grund av att jag värderar styrka.

Jag är mycket intresserad av Arlinskis teori om att all kunskap som någonsin har funnits på jorden finns samlad i en slags sfär som man kan kanalisera. Det skulle kunna förklara intuition, förutom det faktum att man själv har mycket gömd kunskap från tidigare liv.

Energier är roliga. Eller ja, användbara åtminstone. De håller i en slags balans. Något jag har förstått är att ju närmre du är en annan själ, desto lättare har du att känna av den personens tillstånd.

En annan viktig grundessens i kaosmagi är att allt sker när det behöver ske. Jag kan alltså oftast inte framkalla något jag inte har ett behov utav. Skulle jag önska mig mer pengar kan jag inte gå och göra en ritual bara för det, för jag behöver det inte på ett själsligt plan. Det är föressten därför jag använder mig av olika ikoner och trosammanfattningar; det är det enda sättet att faktiskt kunna anpassa min vilja.

Jag tror på att alla har en demon. Ordet demon är lite av en felsägning för det kan lika gärna stå för psykiskt försvar eller de basala instinkterna. Min egen demon är ganska bokstavligt där så som jag föreställer mig honom efter hand. Det är en tröst och mycket tack vare honom jag tog mig igenom många svåra år. Visst kan jag föreställa en kvinna också, men hon syns inte lika ofta och det är för att hon är min passionerade sida. Hon liknar mer mig. Min manliga motsvarighet är inte särskilt lik mig alls. Svart långt krusigt hår, ljusblå ögon och ganska långsmal kroppsbyggnad. Väldigt blek. Ordet demon passar just för att det är i många fall ansett att vara en synd att tillåta sig vara stolt, stark och passionerad.

 
(the Wild Hunt, ganska passande med tanke på att människor tror att begär är något utomkroppsligt ont som påverkar människor) 

Har inte känt för att blogga på ett tag, men just nu kändes det bra att få återvända lite till mitt haven. Det är verkligen en sann liten ljuspunkt, detaljer som är för svårbegripliga för mina närmaste kan jag printa ner här utan att skämmas eller förklara vidare.

Som det här med min kaosmagi. Det är därför jag heter kaosteori på bloggen; jag är fullt dedikerad till kaosmagins alla utgångspunkter. Jag blev lite inspirerad att skriva om ämnet efter att ha läst flertalet Wicca-bloggar.

Kaosmagi är helt enkelt den enda magi jag någonsin klarat av att utföra. Jag har studerat alla inriktningar men följde ganska snabbt efter denna enkla form av utövning. Enkel för mig, men förmodligen oorganiserad och oseriös för andra.

Jag har nämligen en väldigt kristen grund från början. Visst finns det en enhet som skapade allt. Denna enhet vill jag inte återförenas med. Jag känner att jag har blivit min egen. Däremot vill jag tacka moder natur för allt gott hon gör mig och all den energi hon skänker mig när jag gör skogsritualer.

Hemma så utför jag allt ifrån blodsmagi till andra mer egyptiska ritualer. Det är väl ungefär här jag brukar få onda ögat från alla andra magiutövare som pekar på mig och säger att så får man inte göra. Men jag gör. I väldigt ensam utsträckning, eftersom jag verkar vara den ende som anser att magi är vad utövaren gör den till, redskapen i sig själva är varken "svarta" eller "vita". En kniv är bara en kniv, du kan skära upp grönsaker med den i vanliga fall, eller hur?

Det är lite svårt att vara kaosmagiker, egentligen. Vi har inget speciellt forum på nätet att gå till, och vi pratar oftast inte ens med varandra just därför att vi inom vår egen kategori utövar så pass olika att vi tror oss vara ensamma om vår egen kultur. Själv anser jag att det finns mycket att diskutera, det finns många likheter som kan sättas i samband om man bara öppnar sig.

Känner mig manad att skriva mer, men just nu räcker det. Det kändes skönt att skriva av sig lite.

(Kaosmagins "tecken" väldigt vacker stjärna i mitt tycke)