Jag har bestämt mig för att försöka. Vad som än händer idag har jag mat och värme. Vad som än händer har jag ett nytt Dexter-avsnitt att se på när jag kommer hem. 

Jag såg Donnie Darko och American Beauty igår, båda två passar bra ihop för de innehåller samma sak: evolvement. Förståelse. Utveckling. Sådant gillar jag. Blir rentav lycklig när jag ser den gamla farsan börja röka gräs, trots att det i sig själv inte borde vara något positivt. Älskar fri vilja. 

Så på tal om det, prins i pentagram igen. Det är bättre än den blå jag fick innan, men den avspeglade bara mina rädslor. Sen två kort till som bekfräftade mig, och det var väl ungefär vad jag behövde för det började kännas som ett sugande svart hål av energibrist igen. But I guess that's what I get from trying to stay in the middle. Det är vad jag är. Det, och mycket mer.

Det är nu exakt bara en dag kvar tills truckförarutbildningen. Varför de satte den samma dag som jag ska ha mitt allra första möte med en socialsekreterare förstår jag inte, och det sa jag också. Förgäves. Allt eller inget. Okej, då.

Nu när jag sitter med morgonkaffet drabbas jag av scenskräck. Början till en mjuk ångest som skulle kunna skjuta i höjden till något annat. Kommer på att jag inte hanterar stress särskilt väl, det bevisar senaste bakfyllan på grund av Basement om inte annat. Jag har hundra olika sätt att hantera stress, men sen har vi ju den lilla summan av mindre bra alternativ som är indirekt skadliga. 

Hur ska jag hinna äta? Hur ska jag hinna andas ut? Hur ska jag kunna framställas på bästa sätt? Hur ska jag kunna lyssna och göra rätt? Kommer jag ens ha nytta av det här? (På sista frågan, svar ja om jag nu är seriös med att få arbete i ett halvår, svar nej om jag är antagen till vårens kurser men vi vet ju oddsen för det)

I carry a gift that I have been blessed with
My soul is adrift in oceans of madness

Det är synd att jag inte är nattdjur. Jag älskar den kalla omslutande luften, det var ganska skönt att gå ut på kvällen för mitt illamående blev lite bättre av kylan. Har känt mig så trött och konstig den senaste tiden. Tänker hela tiden att det är cancer eller graviditet, men jag är ganska trött på båda teorierna. De stämmer ju aldrig ändå. (Som när jag vaknade upp ur narkosen och var besviken över att jag fortfarande var vid liv, it's all pretty ironic)

För när jag vill leva vill ingen annan det. Jag hoppar upp och ner men alla rycker på axlarna. För det mesta. Beror väldigt mycket på vad jag är exalterad över, förstås. Som sagt, har nämnt det här problemet med tid innan men det är verkligen något som förstör för mig.

On a completely different note (För de som inte hänger med)

Det här är intressant för mig även om ingen annan tycker det är ett dugg relevant; Förmågan att kunna tänka sig in i vad andra tänker och förmågan att kunna planera inför framtiden aktiveras av samma del i hjärnan. Dvs fantasi och empati aktiveras av samma centrum, och är därför kallat "the human sparkle". Eftersom det är den delen av hjärnan som saknas på djur.

Därför ljuger de som säger sig vara empatilösa. Det är helt enkelt inte vetenskapligt möjligt om man nu kan planera inför morgondagen. You've gotta love science sometimes.

Jag försöker verkligen. Jag köpte julmust och en hel kartong Geisha. Försökte tända ljus och mysa till vintervädret.

Sugs istället in i ett svart hål som säger att jag inte kan leva såhär. Tände ljuset igen på natten för jag blir mörkrädd när det inte ligger någon bredvid. Jag måste istället förbereda mig för ännu en vecka eller två utan en enda person att prata med. Basement räknar jag inte, för det är själva den mänskliga värmen jag är ute efter och det får jag naturligtvis inte när jag är där.

Mår fortfarande lite dåligt sen AF-besöket med Basement i spetsen. Det var en massa jobb utplacerade på bord och fastnålade på väggar. Jobb jag inte är kvalificerad för. Vad mycket det är som jag inte kan.

Men självklart är det sådant andra inte kan för annars skulle väl de jobben redan vara tillsatta innan de var utannonserade. Jag tar det här på för stort allvar. Jag känner mig bara så ensam idag.

* * *

Har en långsam morgonrutin, måste dricka kaffe och lyssna på rätt antal låtar och givetvis kolla igenom alla flikar ordentligt. Serier, forum, bloggar osv. 

Det går inget vidare idag när jag vet att jag måste stressredigera mitt CV inför mötet med jobbcoachen idag. Jag fattar inte. Hur vanliga människor gör det. Hur hinner de slappna av innan de ska på nästa grej? Kanske bara jag som är ovan och
inte kan klämma in alltihop så tidigt som möjligt. 

Helst av allt vill jag stanna hemma men jag tror inte Luis förlåter mig om jag har slarvat med CV:t för andra veckan i rad. Honom är jag väldigt mån att göra stolt. Han har väl tydligen lyckats imponera mig, till skillnad från människorna som leker dagisfröken och inte behandlar mig som vuxen nere på Basement. 

Jag hade en kort period förra hösten när jag lyckades skriva upp saker i en kalender, och var hyfsat duktig på att skriva anteckningar på lektionerna. Annars är jag ett ganska hopplöst fall när det gäller kalendrar. Jag glömmer helt enkelt bort att de finns och vad de är till för, jag strular ner något på ett löst papper om det behövs. Eller helst datorn ifall den är i närheten. Haha, jag älskar att jag kan skriva ett helt inlägg om anteckningar. Jag älskar att inte ha någon publik som kan säga bu eller bä. 

Ni finns därute, men ni hittar inte hit. Jag är osynlig och trivs med det!

Han är borta nu, men han kommer snart hit igen om några veckor. Får se vad som händer tills dess. Jag vet inte vad jag ska göra mer än att ta en dag i taget.

Fysiskt är vi ett, men hela mitt jag glider hela tiden undan som om varken jag eller demonen fanns till.

Hans effekt går bara att älska som heroin, inte som kindred spirit.

Jag tänker klarare när jag är själv. Jag känner mig starkare. Jag blir svag så fort jag låter huvudet vila mot någon annan. Jag vet inte hur jag ska vara mig själv med någon annan, jag hör inte min inre röst.

Just nu känner jag mig osäker ifall jag vill åka till Stockholm på julen. Jag vill egentligen ingenstans, för var jag än vänder mig finns nackdelar med allt.

Let, everyone choose their own road
A hundred times harder shall be my way
But I blame neither Devil nor God
In the end for it all I'll have to pay

Det kliar. Konstigt men sant, det kliar inuti bröstkorgen, fysiskt, som om det är någonting man kan bota med en antibiotikakur.

Det är det där med att gång på gång stampa med fötterna över alla förhoppningar. Det fungerar inte, ändå måste jag göra det gång på gång. Måste göra det för snart stiger han ut ur den där dörren och det blir aldrig samma sak mellan oss igen.

Folk kommer med sina kondoleanser. Jag orkar inte se på. Det är samma sak varje gång. Så fort det är något greppbart kan folk ställa sig där och klappa på axeln, men är det något diffust som "jag ligger hemma och gråter" så är det inte ett godtagbart skäl för att de ska komma dit med sitt stöd. Jag är tacksam men bitter för de som har visat sin goda natur när de har förstått läget. En del har inte gjort det alls och jag är glad för att de antingen är för fega eller inte orkar låtsas bry sig.

Skitsamma, det här är inte deras verklighet. Det handlade om Oss.

Jag kan bara inte låta bli att gråta igen när jag tänker på det faktum att om han hade satt ringen på mitt finger hade jag inte tvekat att säga Ja. Trots att vi inte är tillsammans, trots att vi är dysfunktionella. Kärlek är inte logisk. Kärlek är ett brännande arv som pyr aska en gång i decenniet.

(I wish I could stop the time. I hate time.)

Jag är hittills grymt nöjd med mina senaste inlägg på ett sätt som jag inte var när jag skrev bara för att de få jag känner skulle få läsa och liksom vattna ur en yta som bara finns där ibland. Det var för komersiellt. Här slipper jag bry mig, men det är ändå annorlunda mot när jag skriver i ett Word-dokument. Här kan det hända att någon läser som inte känner mig, men jag är mer inriktad på tanken att jag är som ett hemligt sanningsserum i den här undermåligt CSS-redigerade sidan av verkligheten.

Har slutat gråta och därmed också slutat tänka på att det är slut. Jag bryr mig inte längre, och det kan jag med ärlighet säga att det känns bättre. Det hade varit bra, det hade varit färskt, om han ändå hade kommit hit igår. Det hade kanske kunnat rädda någonting. Ska inte säga att det inte fortfarande går, men det är ändå tveksamt i dagsläget. Jag har accepterat att jag är singel till slut. Det tog mig några dagar att smälta, men nu har jag insett att det är egentligen en bra sak så fort kärleken och förhoppningarna blivit till ännu en skorpa på huden. En sådan som mig ska inte vara tillsammans med någon. We're free to roam the country.

Ser på Hellsing under en duschvåt lugg, ska ge mig ut för första gången på flera dagar sen också. Lägga näsan i mossan och bara andas. Det är det här jag är till för. Malicious or not. 

Carry your cross and I'll carry mine, dig your own hole and you'll be fine.