Många har uttalat sig i frågan. Jag kikade in på en väns facebooksida där hon beskrev hur hennes pojkvän ville att hon skulle släppa hatet till sin gamla Nemesis, det vill säga vår gemensamma Nemesis i högstadiet.

En del tyckte att hon borde glömma alltihop. Andra ville att hon skulle fortsätta hata eftersom det är rätt åt honom.

Sett ur mitt perspektiv hade det bättre att ha tagit itu med känslorna för vår mobbare redan då. Det gjorde jag, även om det tog tid och ångest. Jag var ändå hans främsta offer, såvitt jag själv vet åtminstone. Men såhär ligger det till:

# Att tänka på honom nu med någon form av känsloyttring är att visa att han fortfarande har makt. Jag tänker varken medvetet eller undermedvetet på den här personen. Han finns med andra ord inte, han existerar knappt ens som ett vagt minne. Jag har vänt och vridit på det jag upplevde med honom så många gånger att jag har "tänkt färdigt", det finns ingenting att tillägga längre.

# Känslor är färska. Min vän var inte synbart påverkad av det när det hände till skillnad från mig och jag tror att hon kan ha förträngt att hon faktiskt varit utsatt för mobbning när hon umgicks med mig. Sen har väl antagligen tankarna kommit förrän långt senare.

# Dessutom, kan man inte hantera så pass gamla minnen kommer det att få många konsekvenser för hur man hanterar nya.

Nu kanske jag låter vidrigt allvetande i ämnet, men jag om någon vet att det inte är så enkelt som att släppa eller glömma saker. Man måste bearbeta dem, och det kan ta väldigt lång tid, men man måste göra det på egen hand. Hon påstår att hon trivs med att avsky honom, men jag tror faktiskt att det bara är en tillfällig salva att lindra mot såren. Jag är i alla fall glad över att slippa tänka på honom.

För jag kan räkna upp miljarder andra saker som har kommit att betyda mer i mitt liv än vad den här personen än har gjort mot mig i det förflutna. Jag började bry mig om andra saker och släppte honom som en sten till botten av en väldigt djup sjö. Där kan han gott ligga kvar. Ingen tänker på en smutsig sten mitt i det friska och klara vattnet.

* * * * * *