It's a perdition. Humans will forever hurt me, and if they're not, they just simply ignore my existence. 

Long time ago a mainstream person asked me what I was doing in society, why I wasn't trying to end my life or just shut up. 

I have no idea. I don't have the faintest idea. I don't want to go through the agony of being humiliated time upon time. Believe me. 

This hatred - it's only growing.

Om man nu ska ta det krasst. Det där om möjligheter. De finns, men inte för alla i alla situationer.

Det gäller att veta vad man är, helt enkelt.

Nu tappade jag tråden lite för jag kom att tänka på en sak. Om man nu smälter samman gott och ont - är det då omöjligt att korsa vissa saker? 

Vampyrer och superhjältar är ju precis samma sak, förutsatt att de förstnämnda inte dödar människor utan räddar dem. Den enda skillnaden ligger i vad de beskyddar dem ifrån. För vampyrers del är det väl till största del ett skydd från deras egen ras, medan superhjältar ofta slåss mot underlägsna "petty humans".

Jag vet inte om någon har hängt med mig såhär långt. Kanske inte. 

I vilket fall så är det svårare att skydda någon från sig själv än från andra människor. DET är väl en logisk tanke? Med tanke på denna onödiga metamorfos som ständigt pågår vore det orättvist om det inte betydde någonting. Så ja, det betyder någonting. Men vad i det långa lopppet, who can ever tell.

* * *

Han sa det säkert i förbifarten för att han var irriterad på mig. Visst, jag stannade för länge. Det var mitt fel att jag inte stämde av läget rätt.

Jag vill spy ur mig hur fel det är. Vi stänger av ett tag. Det är inte första gången någon har sagt något sårande jag inte kan säga emot. Det stämmer ju, men det var längesen jag hatade det lika mycket för att jag försöker. Jag är inte som de vill ha mig. Någonsin.

Det går inte att inte skada världen eller sig själv. Varför ens försöka kämpa emot? 

* * *

Jag känner tacksamhet mot Disney, för utan fantasi hade jag aldrig överlevt. Tacksamhet för att jag är uppvuxen i en småstad, som trots sin oförståelse ändå hade naturen runt hörnet. Kombinationen gör att jag, förutom kass uppväxt, även är uppvuxen i underbara glimtar av det liv jag egentligen ville ha jämt. 

~ De gröna inlinesen, det gröna täcket i himlen och trädet med våra inkarvade ord - "Jag är kär i...?" Ja, det var faktiskt ett frågetecken för min del. 

~ Havet, och jag som på allvar trodde att jag skulle bli sjöjungfru en dag. Men jag var det redan. Inuti. 

~ Grovt skårade trästammar som jag vilade mig mot när jag läste böcker.

~ Skogen och dess rötter man måste hoppa över. Ni vet väl att träd egentligen är väldigt gamla människor?

~ Regnet som svepte över gräsmattan. Man ska dansa när det regnar, just för att det ska fortsätta regna. Helt enkelt för att man måste. Det rensar själen.

~ På vintern hade vi iskungar som svepte in barnen i fällar och gav dem varm choklad och en klapp på huvudet innan det bar av i släden. 

* * *

Över listan av smått mundana talanger så kan jag faktiskt pricka av "ta't som det kommer - lev i nuet" ganska ofta. Så ofta som jag kan lägga ångesten på hyllan så är jag väldigt bra på att njuta av mat, lyssna på musik, ligga i sängen och tänka ljuva tankar eller helt enkelt dricka för mycket kaffe och läsa böcker. 

Anticimex kommer snart. Bra det, för jag är trött på att döda myror. Så fort jag gör det så kommer det tiodubbla antalet och kryper in överalllt som för att bekräfta att de också bor här. Vilket de absolut inte gör. Inga kryp som inte betalar hyra ska få bo här, så är det bestämt. (Gäller ej människor)

Två tankar, men de är återkommande för de gäller nuet:

- Jag ska träffa Hans mamma... jag gillar inte föräldrar så jag är lite rädd.

- Jag blev lovad ett dryckesäventyr i helgen hos en vän jag inte har träffat än ... ställer han upp, eller sviker han sitt löfte? 

* * *

 
Is. Jag vill andas is.

Lever så mycket i nuet att jag inte kan sluta älska stunden som aldrig tar slut. Den fortsätter, fortsätter och... ja vanligtvis avskyr jag när något är detsamma men det här är nog den enda känslan jag kan leva på resten av mitt liv.

Om det nu gick. Men det ska gå. Ju längre fram man går, utan rädsla - desto mer har man vunnit.

And yet... this hunger is never sated, only intensified. I think I live of the hunger as much as I live off myself. Self-leeching is the best kind of vice. I can only love myself through immense electricity.

* * *

... not quite. Tror inte jag har midsommardansat sen jag var runt tio. Dansa gör jag ju ändå. Ser ut som en liten hula-hula ripoff, men det är faktiskt det enda sättet jag kan dansa på. Alla andra ser ju ut som stela fiskpinnar ute på krogen. 

Är svarthårig sen ett antal veckor. Stormtrivs.

* * *

Jag är inte ett dugg förtjust i skräckfilmer längre. Men nu har jag insett (igen) att det är mer än så; jag tycker inte längre om deprimerande, mörka filmer utan något ljus någonstans. Eller det har jag väl aldrig gjort, egentligen. Men jag är trött på det mörka. Jag vill ha ljuset.

Skulle jag leva livet i en enkel saga tillsammans med en sambo och kanske något djur så skulle det vara tillräckligt.

* * *