Drömde en slags snabbspolning genom femte klass, trots att jag hela tiden var medveten om att jag var vuxen. Det var ändå som att tappa kontrollen, att uppleva allt igen. Historien löpte som så att jag hade flyttat hem till mamma igen i det huset vi hade bott i före högstadiet. Som vanligt tjatade hon på mig, och jag minns att jag tänkte att här stannar inte jag, jag flyttar någon annanstans, upp till Grythyttan igen om det är så. Hennes nöjda grin var det sista jag såg innan jag stack iväg.

Jag var sen till skolan som jag faktiskt ofta var på den tiden. Men kanske lite väl sen, vi skulle ha börjat för en timme sen och jag tog en runda på stan istället. När jag skulle över en bro förvandlades den till en linbana som höll fast mina händer och löpte uppåt istället för neråt. Jag landade skräckslagen på en platå och kröp in i fönstret på ett ställe som såg ut som Biltema.

Därinne skymtade jag min gamla fröken Erika. Sen såg jag resten av klassen. Ganska snabbt fann jag mig i situationen och resonerade att jag kan ju gå med dem nu istället och hoppas på att få lite närvaro i alla fall.

Erika hittade mig i hörnet och sa "men där är du ju", med det där uttråkade döda tonläget hos en vuxen som läxar upp ett barn för miljonte gången. Hon ledde oss in till en intilliggande butik som visar sig vara den gamla BR-butiken med leksaker. Hon ställde upp alla på ett led och delade slumpmässigt upp oss i två led uppstaplade mot varandra.

När man var utplacerad skulle man sätta sig ner bland alla mjuka leksaker. Jag får absolut flipp när hon leder mig som en barnunge till min plats och jag sätter mig dramatiskt ner och slår omkull leksaker för demonstrera att säga att om hon nu vill behandla mig som ett barn kan jag lika gärna uppföra mig som ett. Hon ignorerar mig och går vidare till nästa.
En kille i min klass börjar kasta några små studsbollar på mig, och nu bryter jag ihop totalt. Jag skriker, sparkar och springer ut ur butiken och ungefär här förvandlas jag till något sorts monster med vitt hår.

Den här drömmen gör mig irriterad och orolig. Kortfattat betyder den två saker. Ett, jag är besviken på min gamla fröken för att hon aldrig tog tag i det faktum att jag var mobbad. Två, jag var alltid så känslig mot saker som var praktiskt och pedagogiskt onödiga, så som många moment på dagis och lågstadier faktiskt var utformade. Helt idiotiskt. Hoppas att jag aldrig blir en sådan lärare. And this is why I'll always be different.