Jag har tänkt igen på det här med att bli lärarinna. Jag tycker redan det är tufft att försöka stå kvar vid mitt beslut, inte minst för att jag kanske inte lever upp till någon högre social standard, men också för att det kommer att bli en tung press när de andra lärarna har både det ena och det andra att säga om min person.

Det finns inga som helst tvivel på att de kommer titta snett på mig, för jag är ju trots ingen bra & stadig förebild. Jag är singel, lever för dagen och kan inte för mitt liv hålla ett jämt tempo med vad jag vill och vad jag faktiskt åstadkommer. Jag gillar inte ens barn. Jag är faktiskt rädd för dem. Men någonstans djupt inom mig vill jag så hemskt gärna Göra Nytta. Ge de små en chans. Ge mig själv en chans. För jag tror att jag har mognat litegrann.

Som en gammal spelnörd jag numera är känner jag en längtan i hela kroppen av expansionen till World of Warcraft. Ändå minns jag hur ensamt det blev i slutet.

Det var som att gå omkring i den verkliga världen fast i mer färg. Men samma utfrysning. Jag vandrade bara planlöst omkring och flög upp till stora höjder med min drake där jag satt och kikade ner på vattnet eller den vackra himlen.

Kan nästan höra Goo Goo Dolls - Iris spelas i bakgrunden. Spelet hade varit perfekt om jag bara hade haft fler vänner som spelat det. Nu är det bara mitt ex och ett stort antal nördar som bråkar om vem som har bäst rustning eller bäst vapen.

Jag orkar inte med något sånt.

Satt ändå på bussen och tänkte på hur roligt det var när det väl var ett bra spel; samarbetet och färgerna. Som att leka bumbibjörn och rädda världen.

Men nej, World of Warcraft är än så länge ett avslutat kapitel. Det kommer säkert fler spel jag  kan spela ihop med mina vänner!

* * *