It's a perdition. Humans will forever hurt me, and if they're not, they just simply ignore my existence. 

Long time ago a mainstream person asked me what I was doing in society, why I wasn't trying to end my life or just shut up. 

I have no idea. I don't have the faintest idea. I don't want to go through the agony of being humiliated time upon time. Believe me. 

This hatred - it's only growing.

Om man nu ska ta det krasst. Det där om möjligheter. De finns, men inte för alla i alla situationer.

Det gäller att veta vad man är, helt enkelt.

Nu tappade jag tråden lite för jag kom att tänka på en sak. Om man nu smälter samman gott och ont - är det då omöjligt att korsa vissa saker? 

Vampyrer och superhjältar är ju precis samma sak, förutsatt att de förstnämnda inte dödar människor utan räddar dem. Den enda skillnaden ligger i vad de beskyddar dem ifrån. För vampyrers del är det väl till största del ett skydd från deras egen ras, medan superhjältar ofta slåss mot underlägsna "petty humans".

Jag vet inte om någon har hängt med mig såhär långt. Kanske inte. 

I vilket fall så är det svårare att skydda någon från sig själv än från andra människor. DET är väl en logisk tanke? Med tanke på denna onödiga metamorfos som ständigt pågår vore det orättvist om det inte betydde någonting. Så ja, det betyder någonting. Men vad i det långa lopppet, who can ever tell.

* * *

Han sa det säkert i förbifarten för att han var irriterad på mig. Visst, jag stannade för länge. Det var mitt fel att jag inte stämde av läget rätt.

Jag vill spy ur mig hur fel det är. Vi stänger av ett tag. Det är inte första gången någon har sagt något sårande jag inte kan säga emot. Det stämmer ju, men det var längesen jag hatade det lika mycket för att jag försöker. Jag är inte som de vill ha mig. Någonsin.

Det går inte att inte skada världen eller sig själv. Varför ens försöka kämpa emot? 

* * *