Nu har jag sett klart hela episoden. (VARNING: spoiler) 

Det verkade definitivt bli ett svagt slut efter halva episoden men i sista stund blev det ännu en dramatisk vändning som följer samma mönster som i de föregående säsongerna. Jag kan inte fatta att Lumen valde att sticka! Jag kan inte förstå hur hon kunde lämna Dexter. Jag får väl erkänna att jag inte gillade henne särskilt mycket från början och tyckte att hon var klumpig och helt värdelös. Jag längtade tillbaks till tiden då Dexter fortfarande var tillsammans med Rita. Jag tvingades se på när Dexter gjorde miss efter miss bara för att kunna få vara med henne. Gradvis började jag ändå respektera deras förhållande just för att han valde att riskera Allt för henne. 

Nu är alltså deras relation fullständigt i kras. Det var oväntat och inte lite fräckt. Jag blev lika förbannad och sorgsen som Dexter. Han kastade en tallrik i golvet och det tycker jag att fler borde göra. För många kan inte ens uttrycka vad de känner när de blir lämnade. 

* * *

Håll i mig! Sista avsnittet av Dexter säsong 5! Jag blir lite darrig och vågar nästan inte titta. Jag har följt varje episod med fåglar i bröstet. Det enda som lugnar mig är att en sjätte säsong äntligen är avgjord, så vad som än sker i det här avsnittet så kommer Dexter att finnas kvar. Eller, han måste det. För annars blir jag riktigt ledsen, han har varit med om så mycket. Det får inte ta slut än.

 

" All my relationships have been built on not knowing, but that may be changing. Imagine that- a life with no more secrets" 

Jag saknar den jag var, även om jag var som mest destruktiv just då. Det fanns en jävlar anamma som har svalnat av lite med åren. Eller så var allt bara mindre omöjligt. För jag trodde att jag hade hittat någon som trodde på mig. Efter alla år med vänner och familj som svikit hade jag bara ett hopp kvar. Så jag gav allt jag hade.

  2006 eller 2007, vem minns egentligen?

I alla fall så hade jag plötsligt något, och det var första gången i mitt liv. Att förlora det har också varit det svåraste jag varit med om. Jag lärde mig så mycket av honom, men det svåraste var att lära sig att bara för att man är själsligt nära betyder det inte att man har den lyxen att få vara tillsammans. För ödet ville någonting helt annat. Det är mer än fyra år sen nu, och det är inte förrän nu jag kan se bilden och inte bli ledsen eller arg. Fast det blir jag fortfarande när jag är som mest nere förstås.

Men bilden är faktiskt den enda jag har där jag tycker att jag ser ut som mig själv. För det är exakt så mycket kärlek och mjukhet jag har på insidan. Det är exakt så mycket flätat rött hår och svarta kläder jag bär. På insidan.