Längtar. Vill röra mig sådär gränslöst genom landskapet, gymmet, ja överallt.

Jag ville bli cirkusprinsessa bland allt annat jag ville bli när jag var liten. (Tror jag har maxat antal yrken jag har kunnat tänka mig, faktiskt) Just det här med cirkus har hängt med ett bra tag, det här med att röra sig fritt och gärna uppe i luften. Strunta i höjdrädslan! Ge dig upp och svinga dig runt, runt.  

Ja, sen vill jag gärna ha en katt och efter senaste ofrivilliga biologiska tickandet så det känns säkrast att trösta hormonerna med något som jag inte riskerar att förstöra lika mycket. Har alltid fått neka mig själv ett större sällskapsdjur när jag reser så pass mycket, men nu är det snart dags för ett litet tillskott. Han eller hon kommer förstås att få välja mig, inte tvärtom.

* * *

Det ringer plötsligt. Tror först att det är pappa som ringer och vill göra ett långt och utdraget samtal om saker han tycker är viktiga. Men det visar sig vara ett blombud. Jag panikföser in alla kläder på golvet till köket och stänger dörren. 
Sätter upp håret i någon slags vissen ormbunke och väntar spänt i några timmar. Till slut dyker det upp en tveksam kort tjej med glasögon. Hon håller en bukett som hon tveksamt ger mig, och jag mumlar ett tack och stänger dörren. 
Jag ville inte hoppas på något, men när jag slet av pappret och drog tag i kortet med avsändaren så visste jag ändå att det var från honom.

Sen fick jag reda på igår att jag är antagen till en grundkurs i Engelska i vår! Trodde inte det var möjligt, hade gjort en sen ansökan på måfå och egentligen inte hoppats på någonting, men så får man plötsligt beskedet att man kommit in. Kanske låter lite dumt med ordet grundkurs, man får inte läsa kursen om man inte har läst upp till Engelska B på gymnasiet. Kollade igenom studieplanen, jag får tydligen läsa Frankenstein originalet till sommaren!

Så då var det ju det här med val. Ska jag öka på studieskulderna eller snällt sitta kvar på socialkontoret? Jag kommer att ha samma studieskuld som en läkare när jag tar examen, men vad kan man göra åt det. Just nu fungerar jag mentalt bättre med att plugga än med att jobba. Jag vågar inte riktigt tro på att saker håller på att lösa sig. Efter det här året undrar man.

* * *