Det var något han sa om självbehärskning. Jag övervägde det ute i köket. Inte om varför det trampar på en öm punkt, för jag vet så väl varför, men om hur självbehärskning skulle vinna mig ett lyckligt liv.

Visst. Det är inte bra att få panikångest på arbetsplatser, det förstod jag redan på min praktik i skolan när en skribent ledde ut mig bakvägen för att inte ställa till med en stor scen, och hur denne suckade åt situationen. Så jag har arbetat bort det.

Får jag ångest så får jag det hemma, jag klarade av det ganska galant på mitt sommarjobb två år senare. På egen hand. För vem skulle ha gett mig "verktyg" som jag inte redan frågat efter? Ingen.

Men såhär är det: ingen besvikelse eller ilska utåt, betyder också ingen djup glädje när någonting riktigt fint händer. Jag tror inte att många förstår vad det betyder att tona ner alltihop och bara vara trevlig. Men jag vet att många vill ha det så. Så det är därför jag ens har övervägt det, med tårar i frustration. Det handlar inte om behärskning för att det är praktiskt på en arbetsplats längre, det handlar om att vara praktisk i hemmet där man förväntas vara precis likadan. Bara lite mer sexig eller husmoderlig eller "aktiv".

En sak är dock jävligt säker. Jag vet hur långt jag har kommit, och jag kan bara hoppas jag inte har så långt kvar tills jag får det jag verkligen vill ha.

* * *

Drömde en slags snabbspolning genom femte klass, trots att jag hela tiden var medveten om att jag var vuxen. Det var ändå som att tappa kontrollen, att uppleva allt igen. Historien löpte som så att jag hade flyttat hem till mamma igen i det huset vi hade bott i före högstadiet. Som vanligt tjatade hon på mig, och jag minns att jag tänkte att här stannar inte jag, jag flyttar någon annanstans, upp till Grythyttan igen om det är så. Hennes nöjda grin var det sista jag såg innan jag stack iväg.

Jag var sen till skolan som jag faktiskt ofta var på den tiden. Men kanske lite väl sen, vi skulle ha börjat för en timme sen och jag tog en runda på stan istället. När jag skulle över en bro förvandlades den till en linbana som höll fast mina händer och löpte uppåt istället för neråt. Jag landade skräckslagen på en platå och kröp in i fönstret på ett ställe som såg ut som Biltema.

Därinne skymtade jag min gamla fröken Erika. Sen såg jag resten av klassen. Ganska snabbt fann jag mig i situationen och resonerade att jag kan ju gå med dem nu istället och hoppas på att få lite närvaro i alla fall.

Erika hittade mig i hörnet och sa "men där är du ju", med det där uttråkade döda tonläget hos en vuxen som läxar upp ett barn för miljonte gången. Hon ledde oss in till en intilliggande butik som visar sig vara den gamla BR-butiken med leksaker. Hon ställde upp alla på ett led och delade slumpmässigt upp oss i två led uppstaplade mot varandra.

När man var utplacerad skulle man sätta sig ner bland alla mjuka leksaker. Jag får absolut flipp när hon leder mig som en barnunge till min plats och jag sätter mig dramatiskt ner och slår omkull leksaker för demonstrera att säga att om hon nu vill behandla mig som ett barn kan jag lika gärna uppföra mig som ett. Hon ignorerar mig och går vidare till nästa.
En kille i min klass börjar kasta några små studsbollar på mig, och nu bryter jag ihop totalt. Jag skriker, sparkar och springer ut ur butiken och ungefär här förvandlas jag till något sorts monster med vitt hår.

Den här drömmen gör mig irriterad och orolig. Kortfattat betyder den två saker. Ett, jag är besviken på min gamla fröken för att hon aldrig tog tag i det faktum att jag var mobbad. Två, jag var alltid så känslig mot saker som var praktiskt och pedagogiskt onödiga, så som många moment på dagis och lågstadier faktiskt var utformade. Helt idiotiskt. Hoppas att jag aldrig blir en sådan lärare. And this is why I'll always be different.

If I go will you follow me through the cracks and hallows? 

Läget är ganska indifferent, med någon tvist av hunger som vanligt. Jag förstår inte min egen längtan till det mystiska, men den finns där och vad kan man göra. Den finns till för att föra saker närmre, men vad jag svamlar om har tappat betydelse. Jag orkar inte längre se mig om.

Vad ska jag med mystik till, den är ungefär lika effektiv som ensamhet. Man ser en sak man inte kan förklara för någon annan, och så är det med den saken. Värdelöst. Helt enkelt värdelöst.

Enjoy the silence... 

Morgonkaffe och Vakna med the Voice. Jag tycker det är lika roligt varje gång, och trots att de kör skämt som jag glömmer efter fem minuter så är det bra mycket bättre morgonsällskap än borrmaskinerna som brukar sätta igång vid åtta. Den nerbrända lägenheten under mig gör inte särskilt många framsteg i renovering, det var en hel evighet sen den brann. Man kunde kanske ha gjort lite mer på kortare tid, de bygger ju ett tvåvåningshus på sju dagar så en liten lägenhet borde de ha fixat på två månader kan man ju tycka.

Ja, jo en rolig grej minns jag att de nämnde för en stund sedan. Kalle Ankas jul är ju en svensk tradition, men det är ju amerikanskt tecknat. Dåligt dubbad också med tanke på att de inte får byta ut orginalljudet. Paul tror jag nämnde att ingen kollar ju på det här i staterna. Jake svarade att ja tro fan det, de har nog bara skickat trailers! Vi ser på samma trailers varje år. Haha.

Förutom moá, jag bojkottar Kalle med ett gott skratt. Äntligen fri från Kalle Anka efter alla dessa år. Nu drar jag till Lund redan i eftermiddag, det är klass ett varning och det är en klass lindrigare än igår så jag tar inga chanser att trilla in försent till festen imorgon. Cya folks!

Många har uttalat sig i frågan. Jag kikade in på en väns facebooksida där hon beskrev hur hennes pojkvän ville att hon skulle släppa hatet till sin gamla Nemesis, det vill säga vår gemensamma Nemesis i högstadiet.

En del tyckte att hon borde glömma alltihop. Andra ville att hon skulle fortsätta hata eftersom det är rätt åt honom.

Sett ur mitt perspektiv hade det bättre att ha tagit itu med känslorna för vår mobbare redan då. Det gjorde jag, även om det tog tid och ångest. Jag var ändå hans främsta offer, såvitt jag själv vet åtminstone. Men såhär ligger det till:

# Att tänka på honom nu med någon form av känsloyttring är att visa att han fortfarande har makt. Jag tänker varken medvetet eller undermedvetet på den här personen. Han finns med andra ord inte, han existerar knappt ens som ett vagt minne. Jag har vänt och vridit på det jag upplevde med honom så många gånger att jag har "tänkt färdigt", det finns ingenting att tillägga längre.

# Känslor är färska. Min vän var inte synbart påverkad av det när det hände till skillnad från mig och jag tror att hon kan ha förträngt att hon faktiskt varit utsatt för mobbning när hon umgicks med mig. Sen har väl antagligen tankarna kommit förrän långt senare.

# Dessutom, kan man inte hantera så pass gamla minnen kommer det att få många konsekvenser för hur man hanterar nya.

Nu kanske jag låter vidrigt allvetande i ämnet, men jag om någon vet att det inte är så enkelt som att släppa eller glömma saker. Man måste bearbeta dem, och det kan ta väldigt lång tid, men man måste göra det på egen hand. Hon påstår att hon trivs med att avsky honom, men jag tror faktiskt att det bara är en tillfällig salva att lindra mot såren. Jag är i alla fall glad över att slippa tänka på honom.

För jag kan räkna upp miljarder andra saker som har kommit att betyda mer i mitt liv än vad den här personen än har gjort mot mig i det förflutna. Jag började bry mig om andra saker och släppte honom som en sten till botten av en väldigt djup sjö. Där kan han gott ligga kvar. Ingen tänker på en smutsig sten mitt i det friska och klara vattnet.

* * * * * *

Viktig regel, gott folk. Man får inte bada utan opera på låg frekens. Så sätt på Sarah Brightman eller Emma Shapplin, spola till ett ordentlig bubbelbad och njut i ett nersläckt badrum med lite tända ljus.

Det blev många timmar på stan. Skulle tydligen inte ha träffat min handledare på Basement förrän vid ett, jag var i stan redan vid elva. Sen hade jag möte med Luis, min jobbcoach. Då var klockan halv tre. Needless to say, det tog ett tag innan jag kom hem idag.

Kan inte sluta tänka på det Luis sa. "För någon som så tydligt undviker sociala situationer så tycker jag det är märkligt att du väljer att vilja jobba som lärare. Du borde satsa på IT eftersom du redan har kompetens inom det området." 

Jag invände med att det finns miljontals duktigare än jag på IT, dessutom har jag inte ens grundläggande kunskaper i programhantering. Han svarade snabbt att det finns snabbkurser man kan gå, det behöver inte vara så krångligt.

Men nej, nej och åter nej. Aldrig i livet. Aldrig IT och den stora skillnaden som finns mellan män och kvinnor inom teknik. Det är inte ens så att jag skulle lita på att en kvinna reparerade min egen dator, då får hon vara bra snygg.

Det är första gången Luis sårar mig lite och inte hejar på mitt beslut att plugga på lärarutbildningen. Men det gör mig desto mer tjurig att försöka. Han sa att jag inte borde ge mig på något som jag uppenbarligen kommer att ha svårt med och troligtvis plågas av. Men varför skulle inte jag kunna bli social som en solstrålande dagisfröken för? Sålänge jag inte behöver sälja en produkt utan bara en idé kommer jag att klara mig fint, punkt slut. För helvete.

Lite om gårdagen. Åkte till Basement tidigt på morgonen, men bussen var sen så jag väntade i kölden utanför SF för det var ändå dit vi skulle gå gemensamt. Jag löste det ganska praktiskt genom att springa in på COOP och handla en svart kopp kaffe och lite choklad. Sen stod jag där och mös med kaffet som värmde händerna samtidigt som jag tittade på alla fina kajor som hade samlats.

Det var väl ungefär det bästa, för sen gick det bara utför. Efter ett tag kom de i en samlad trupp och efter ytterligare en bra stund blev vi insläppta. Visar sig att en ledare från Basement jobbar extra på SF så det var därför vi fick studiebesöket bokat just där.

Sen följde en lång och tråkig introduktion av SF, med undantag för att en av maskinisterna var riktigt söt. Jag kollade in honom lite i smyg. Sen blev vi bjudna på cola och mellanpopcorn.

Eftersom vi bara stod inne i foajén och väntade som fån med händerna fulla av popcorn och cola så passade jag på att lyssna på vad direktören diskuterade med Basements anställda. Han berättade att de poppar i stora sopsäckar som de behåller upp till sex månader och sen värmer på nytt, för folk klagar tydligen om popcornen är för mjuka och färska. Diskret petade jag iväg min popcornlåda som jag inte ens smakade av.

Men Coca Colan var riktigt god, godare än på flaska till och med.

Efter mycket prat i flera timmar satte vi oss i biosalongen och ljuset släcktes ner. Under reklamen börjar jag känna mig extremt toanödig eftersom jag gick upp så tidigt och druckit så mycket kaffe. Så jag skruvar på mig men tänker att jag kanske kan hålla mig.
Halvvägs in i filmen är jag säker på att blåsan kommer att sprängas, så jag försöker så tyst som möjligt med nersänkt huvudet krångla mig ur biosalongen. Jag hittar dörren men får inte upp den. Hittar nödutgången men den känns inte som rätt väg att gå ut ifall jag aktiverar något tyst larm.
Besegrad smyger jag mig tillbaks till min plats. Men efter tio minuter till har jag nått min maxgräns för att vara kissnödig, så jag mumlar en ursäkt och krånglar mig ut igen. Den här gången trycker jag mig bestämt mot dörren som den här gången glider upp lätt utan problem. (Vad i...?!)
Hittar toan, smyger mig tillbaks in igen. Nu är det lite lättare att fokusera på filmen men jag sitter ändå och önskar mig hem så att jag kan slippa alla människor.

Till sist så är filmen slut och alla är på väg ut. Jag tar det självklara valet att gå tillbaks samma väg som jag kom, men det visar sig att de håller på att sätta upp någon form av smörgåsbord i foajén och direktören ler stressat och säger åt sin medarbetare att fösa ut oss bakvägen. Med svansen mellan benen går jag uppför trapporna igen och flyr ut genom en spiraltrappa och ut mot gatan.
Väl utomhus glider jag fort mot busstationen även om det är halt på vägarna.

På bussen ringer Tina och vill träffa mig igen, och jag blir stressad. Basement är ett avslutat kapitel, men jag måste ändå dit idag innan jobbcoachen för att ha något slags avslutningstal.

Background music; Tiamat - Cold Seed

Nu har jag sett klart hela episoden. (VARNING: spoiler) 

Det verkade definitivt bli ett svagt slut efter halva episoden men i sista stund blev det ännu en dramatisk vändning som följer samma mönster som i de föregående säsongerna. Jag kan inte fatta att Lumen valde att sticka! Jag kan inte förstå hur hon kunde lämna Dexter. Jag får väl erkänna att jag inte gillade henne särskilt mycket från början och tyckte att hon var klumpig och helt värdelös. Jag längtade tillbaks till tiden då Dexter fortfarande var tillsammans med Rita. Jag tvingades se på när Dexter gjorde miss efter miss bara för att kunna få vara med henne. Gradvis började jag ändå respektera deras förhållande just för att han valde att riskera Allt för henne. 

Nu är alltså deras relation fullständigt i kras. Det var oväntat och inte lite fräckt. Jag blev lika förbannad och sorgsen som Dexter. Han kastade en tallrik i golvet och det tycker jag att fler borde göra. För många kan inte ens uttrycka vad de känner när de blir lämnade. 

* * *