Dricker vin. Gråter. Dricker lite mer vin. Såhär har det pågått hela helgen. Ser på Borta med vinden, och hade väl känt mig patetisk om det inte vore för det faktum att jag någonstans långt ner bryr mig om mig själv. Jag vill inte att det ska bli till den här sorgefasen varje gång jag inser hur lite människor som finns runt mig. 

Jag träffade en trevlig man på ett forum, en man som nu med all säkerhet inte längre vill höra av mig eftersom jag är full och ledsen. Det är så synd. Att alla ska kunna umgås med varandra men de som är förlorade och borttappade får aldrig vara med. Jag är ett bortglömt och kantstött kort i leken. 

Kanske är det alltid lika dumt av mig att jag lever ut min sorg. De som inte gör det verkar få fler människor runt sig. De är så fina när de står ut med sin egen smärta och fortsätter att hjälpa andra. Men jag är vad jag är; just nu i brännande het sorg som emanerar från hela min varelse. Precis som Vivien Leigh. Saker och ting gick inte så bra för henne heller, trots att hon var en älskad skådespelerska. Jag tror ingen såg henne för vem hon var, på riktigt. Det man ser genom TV-rutan är riktiga tårar.

Jag vet inte vad jag vill säga, riktigt. Jag är ensam. Jag vill inte dö. Vad mer kan jag säga?...