Det väderbitna inuti blir inte riktigt härdat. Det kommer ständigt tillbaks. Jag har valt komedifilmer och sett roliga serier för att försöka komma ur alltihop, men trots att jag skrattar så är det någonting i bröstkorgen jag vill riva ut. Jag vet vad den känslan vill. Jag vet att den finns där. Jag vet att jag inte är kreativ, utan bara destruktiv. Mest destruktiv. Och mest ingenting.

Får minnesflashbacks över alla dåliga försök att få stöd där det inte finns någon hjälp att få. Någonstans tar allt slut. Någonstans tar jag slut.

Jag blir riktigt förbannad.

Andra kan forma om sig och inte ens märka att de inte är sig själva, varför kan inte jag det? Varför måste jag vara själv? Varför hjälper inget?

* * *

För ovanlighetens skull är jag så trött att jag skulle kunna gå och lägga mig igen, men jag har redan fejkat mig sjuk tre av fem dagar så det skulle vara ganska misstänkt om jag var där igår men inte idag. Eller fejka och fejka, jag mådde ju dåligt men hur förklarar man det för en överordnad? En som inte ens har hand om min lön, men som snarare är tredje part i någon slags snedknullad välvilja?

Det river och sliter men jag tänker visa upp min icke-duschade nuna och le trött som jag alltid gör när något frustrerar mig. De vet precis vad jag tycker om den här verksamheten, men det hjälper ju inte situationen om jag sitter på varje möte och skriker alla förolämpningar jag nu kan komma på, för det är inte deras fel att jag är där. Det är mitt eget, för att jag var sjuk och var tvungen att ta bort en njure och hela den där historien.

Så, jag dricker kaffe och fortsätter låtsas vara aktiv. Påminner mig väldigt mycket om prostitution förutsatt att man inte njuter när man fejkar sin entusiasm. Betalningen är nog ungefär detsamma också. Enda fördelen är att jag slipper ha kortkort och urringat nu när det är kallt. Hurra.

  Yeah, 's me.