Ordning: +1
Inredning: -1

Låt mig förklara. Jag älskar småsaker, förutom när man ska flytta dem. Flyttlådorna räcker inte till, och jag har tydligen mer skräp nu än vid förra flytten. Vilket har resulterat i att jag har slängt åtta kassar, varav det mesta faktiskt går att använda, det var mest papper och småskräp som någon heminredare hade jublat över och klistrat ihop till något avancerat att hänga på dörren.

Jag har ju faktiskt en ganska tam reklamskylt på dörren: "Ingen reklam här, för då du... då kommer små hober i för små trikåer och tar dig!" eller något i den stilen. Brevbäraren måste vara orolig vid det här laget.

Det slår mig att jag slänger mer och mer inredningsprylar man trodde skulle piffa upp saker och ting men som har visat sig vara otympliga och fula efter ett tag. Jag har inga illusioner om att skänka bort något - jag tar inte hand om mina grejer särskilt väl, speciellt eftersom jag sällan bryr mig om mer än datorn och TV:n.

För mig är det ganska självklart att saker måste tåla väder & vind. Jag hade så gärna haft fler blomkrukor och fina gardiner och små vaser om det inte vore för att jag i grunden inte är någon "piffig" hurtbulle. Det är sjukt jobbigt att hålla på och pilla med smådetaljer, även om jag inte är den typen som häftar upp lakan eller äter på plasttallrikar. Nej, något som påminner om ett hem måste det ändå vara, sen att jag knappt har några tavlor eller blommor (de vissnade och dog) kan ingen doktor hjälpa.

Blir trött, rastlös och butter av att gå själv hemma och plocka skräp. Kanske inte vore så dumt att bo i en glaslåda...

* * *

Soliga promenader nere på stan. Drack overkligt rött vin igår, trodde seriöst att den skulle smaka skurhink som så många andra smultronvin jag har smakat på - men nej, det var fantastiskt gott! Gold Red heter det, i praktisk tetra. Usch nu låter jag som en reklampelare, förlåt.

Sitter hellre här med pojkvännen och tillgängligt internet än att vara hemma och känna att det inte finns något att göra. Flyttpackandet finns ju alltid och det börjar bli bråttom, men jag fixar med det när jag kommer hem. Just nu tar jag det bara lugnt. Är lite smått nöjd över att se att min grupp inte klarar sig utan mig, de verkar inte ens ha satt igång med uppgiften inför seminariet. Men lite märkligt är det ändå. De är ju duktiga med saker och ting.

Skulle ha köpt en spikmatta men de var tillfälligt slut. Nåja, ingen brådska än iaf.

Fick en vit ros igen. <3

* * *

Jag är försvunnen igen. Jag är allt oftare på resande fot, för jag står inte ut hemma. Ingen bjuder hem mig längre för jag tackar bara nej numera, de lyckas alltid fråga när jag ligger och mår som sämst. Dessutom är jag en sån som vill vara med och planera innan något händer, känner mig ganska utanför som det är.

Är i Lund och kanske ska grilla idag. Anders visade ett par kalkonfiléer som jag mönstrade skeptiskt. Har aldrig ätit mer än kallskurna små bitar och de är ganska torra. Som kompensation tänker jag fixa till en fin salld. Jag saknar Anders nummer två, vi är inte riktigt de tre bumbibjörnarna utan honom.

Vaknade innan av en dröm som gjorde mig ledsen, så nu sitter jag och funderar på när Systemet öppnar. Bekymren brukar inte kunna simma som det så fint heter.

 * * *

Orkar inte statusuppdatera på facebook längre. Har lust att skriva "Är ni många som firar med familj och vänner i påsk? KUL! Kul för er... hoppas ni uppskattar det." Men det vore att ta ett steg för långt. Jag må vara fräck och rakt på men det där låter bara bittert. Folk kan inte rå för att jag har det annorlunda.

TV:n står på, har knäppt av och på i säkert tre timmar. Saker ligger omkullkastade precis som det inte var en person som bodde här, det är nog ett sådant där ställe som polisen spärrar av med gul tejp efter ett tag när stanken har nått grannarna.

Jag önskar att jag hade mitt svärd, men det är omhändertaget precis som ett adopterat barn som jag vet far illa i någons källare.

* * *

Biter mig bestämt i tummen och återhåller en stor gäspning. Det är satt i sten ännu en gång, men jag ska ta mig ur "Salems lot" på riktigt. Jag ska flytta härifrån och bygga ett liv igen, har stått och väntat i ett år och brottats med myndigheter ett tag men nu blir det rakt på sak igen. Som jag vill ha det. 

Om jag så ska flytta alla byggstenar för egen maskin. Jag kanske tar körkort bara av den anledningen trots alla svårmodiga klagomål på att ingen har hjälpt mig med körkortet och det är därför jag har blivit utan. Sen blev miljöförstöring ännu en stor anledning. Men snart skiter jag i både träd och människor, jag brassar på som ännu en förstörelsemaskin. 

Det är blitzkrieg. Jag står utan vapen men inte länge till. Hellre skjuten i foten än fullständigt handikappad och oförmögen att ilsket bygga vidare på min tomt. Man kan skratta lite menande och säga att det här är väl "vad som är tänkt" varje vår när jag är som mest på krigsstigen, men dåliga förutsättningar kan inte hindra en hur långt som helst. Förr eller senare går jag segrande ur striden.

* * *

Tusen saker i huvudet, men merparten är faktiskt rätt sköna tankar. Som att jag förmodligen ska på Atlantis i Jönköping och få ryggen uträtad av en massör, jag har gått och skjutit upp det länge nu och musklerna blir bara mer och mer ihoptrasslade. Upptäckte att det var billigare än jag trott.

Flyttar ju snart med, har snart baxat ut alla grejer från Nemi-garderoben - kallar den så just nu för att bäst beskriva allt bös som finns därinne. Kläder, grejer från TV-shop, sladdar, juldekorationer, och en miljon andra saker som helt enkelt pyser ut så fort man ens gläntar på dörren. 

Jag funderar skarpt på att påpeka att en del dikter vi läser i literaturen har starka  S/M element. Då skulle hela klassen vakna till liv och läraren står där förmodligen med sitt väl inövade torrskratt och vet inte vad han ska säga. Jag kan göra det för den goda sakens skull; ingen gillar att sova sig igenom lektionerna som vi nu faktiskt fått göra sen litteraturkursen började. 

Tycker också det är skitkul att folk fortfarande har uppfattningen att jag är smart när jag i själva verket är ganska lat av mig, har inte satsat på högre betyg en enda gång under kursen. Skål till det. 

Och en mysig påsk till er alla!

* * *

Satt en stund och funderade på vad som värkte i bröstet. Sen kom jag på det. Jag har massor av manliga förebilder - de må ha svårt med andra saker i livet men de är riktigt bra på att bli omtyckta och få folk att gilla dem för att de är raka och säger vad de menar. Det är och förblir en källa till inspiration, en elitism på den allra bästa nivån. 

Sen har vi då den kvinnliga sidan. Jag tänker så det knakar men hittar ingen förebild. Jag hade Lucy Lawless (Xena) ett tag, men det har mer och mer blivit en fantasifigur som jag inte riktigt kan relatera till längre. Vem finns då kvar? Ingen. 

Varför det då? Ptja. Jag kan komma på ett par anledningar faktiskt. Som att mitt eget kön gillar att skapa konflikter genom att komma på de mest fantasirika lögnerna och sedan strunta i konsekvenserna. För det andra, om de har ett problem så snackar de inte om det med den som de är sura på, de lider i tystnad och pratar om problemet med EN ANNAN person, i väntan på att man själv ska fatta vad som pågår och ta upp det. 

Män gör inte sådant på reguljär basis. De behöver det inte, om de inte jobbar i mediebranschen. Jag fattar inte vad som ska vara så förbannat svårt. Skyll inte på hur vi uppfostras olika, det håller inte längre. 

* * *

Fysiskt utmattad, trött som om sömntimmarna har gått förbi. Men det har de inte. Sover tillräckligt och får ljus om dagarna. Vissnar ändå lik förbaskat.

Men du! Jag fick godkänt på tentan... jag upprepar det lågt för mig själv. Trodde faktiskt inte det, terminens svåraste och allt det där. Önskar jag kunde njuta av det med. Har istället en mild ångest i bakgrunden som stör. 

Till ett helt orelaterat ämne så slängde jag kaffemuggen så hårt i papperskorgen att resterna som fanns kvar sprejade ner väggen. Skämdes lite, för städerskan kommer bli både arg och ledsen som får städa upp det sen. Fick inget skäll av någon. Hade det varit lågstadiet hade jag fått en utskällning och blivit utvisad ur klassrummet allra minst. Att vara vuxen har sina fördelar... man kan begå misstag utan att folk bryr sig. Utom när de söker en direkt syndabock för att dölja sina egna misstag, förstås. 

Sover, läser, skiter i solen idag. Godnatt. 

* * *