Det här funkar inte. Det är inte du, det är jag...

Jag tror bloggens framtid nyss blev avslutad som ett käckt avbitet huvud. Taskigt, men sånt är livet. Ciao.

Här kommer de vanligaste stavfelen av mitt namn:

Emilie, Emmelie, Emelia, Emeli, Emielie

Jag är inte så förtjust i mitt eget namn men det är sjukt vilka stavfel folk kan göra (och göra om!) tills man tröttnar.

Tror jag ska byta namn till Chatelle Yrveilsdottir. Då jävlar blir det intressanta felstavningar.

I övrigt, muntlig presentation imorgon och den första på över fyra år. Jag klarar inte fem minuter i rampljuset, inte ens om ämnet intresserar mig. Vi får se om jag behöver en extra syretub eller inte...

* * *

Det känns som om livet är över.

Saken är ju den att det har varit över många gånger.  När jag pratade om det häromkvällen lät det nästan logiskt att det inte är mitt fel att det har blivit såhär.

Allt handlar ju fortfarande om att inte förvänta sig något. Det är sagt att man inte ska ge upp, men det går inte; människor ger upp varje dag. De ger upp bantningsförsök, de slutar och börjar röka på samma dag, och de lägger sig i sängen och stiger inte alltid upp varje morgon.

Varje gång jag är i hans famn vet jag att det inte kan fortsätta eller sluta någonstans. Det är nästan inte på riktigt. En paradox.

Jag har varken gett upp eller fortsatt. Jag vet inte vart jag ska gå. Jag vet vem jag är men vad hjälper det? Jag är trött och stel i bröstkorgen.

Jag fick en vit ros på Alla Hjärtans Dag.

Nu vill jag lägga mig ner och dö. Det sjönk som en sten i bröstet när jag kollade universitetets hemsida. Det är nya krav för att komma in på grundskoleprogrammet: du måste ha godkänt i Matematik B. Det är som om det där kriteriet hånar och följer efter mig. Jag ville gå dietist programmet i Göteborg efter studenten men kom inte in på grund av det. Jag försökte tenta upp B-kursen på komvux, men det var lönlöst. Jag känner mig dum i huvudet. Helt värdelös.

Så allt har varit förgäves. Mitt enda hopp. Borta. Igen. Jag vill inte mer. Jag vill härifrån. Till landet långt bort.

* * *

Jag har aldrig sett en heroisk gärning på nära håll. Däremot har jag sett en del relativt osjälviska handlingar. Kanske är det närmsta man kommer, trots allt. Det är inte ofta någons liv är i fara precis. 

Mhm, kaffet smakar cigaretter och det är det närmsta jag kommer just nu. 

* * *

Läste om kinesisk uppfostran. I princip sitt och lid hela natten tills du kan spela det där stycket perfekt, eller framför den där sången på bästa sätt om det så sliter ut dina stämband.

Jag hade nog faktiskt gillat det. Ingen har någonsin ägnat mig någon tid att lära mig något mer än till grunden, om ens det. (Varför försöka lära ut något du själv inte kan? Varför säga att allt man gör är fel och sen inte tala om hur man gör rätt? VA?!)

Men sen efter det hade jag nog rymt iväg till ett annat land. Faktiskt. Förr eller senare gör man sina föräldrar besvikna och det är lika bra att de inte hindrar det man är tvungen att göra.

* * *

I can smell my defeat

I can tell it's on repeat
 I'm going down
Can't pretend, it's gonna end
It's all around
Takes my soul beyond control
I'm going down

 * * *

Solen bländar därute, ska strax klä på mig och trä den otympliga blockväskan över axeln och ge mig iväg till skolan. Saknar svarta kläder men allt sådant får vänta ett par månader för jag har aldrig råd. Det är ganska skönt att resa ikognito.

Det skulle vara kul att veta hur mina klasskompisar ser på mig. Innan man gick på universitetet visste man alltid. Kanske gör de som jag; fokuserar bara på det som är intressant, inte på det som stör mig. Det gör ingenting om jag är osynlig, det är praktiskt! (Misstänker ändå tyvärr att de har fått upp ett öga, jag brukar vara en av de få som räcker upp handen och påpekar saker när ingen annan vågar)

* * *

Jag har blivit smått sugen ända sen Nic föreslog att vi ska åka till Idaho i sommar. Första reaktionen var väl ungefär "ska jag tvångsmatas med friterad mat nu?" eller "planet kraschar väl naturligtvis". Sist men inte minst, jag har aldrig i hela mitt liv velat åka till USA på grund av en väldigt negativ bild från media hur folket där tänker och resonerar.

Men ändå. Det är gratis. Och tänk om det faktiskt kommer bli en rolig upplevelse. Det som fick mig att vilja åka dit helt plötsligt beror på att Nic nämnde att hans släkt gärna vill ut i forsarna och paddla! Det kan man inte göra om man väger 200 kilo och äter skräpmat, så alltså kan det inte vara så farligt som jag tänker mig att det är.

Vi får se om det blir av helt enkelt.

* * *

   Idaho.