Det var något han sa om självbehärskning. Jag övervägde det ute i köket. Inte om varför det trampar på en öm punkt, för jag vet så väl varför, men om hur självbehärskning skulle vinna mig ett lyckligt liv.

Visst. Det är inte bra att få panikångest på arbetsplatser, det förstod jag redan på min praktik i skolan när en skribent ledde ut mig bakvägen för att inte ställa till med en stor scen, och hur denne suckade åt situationen. Så jag har arbetat bort det.

Får jag ångest så får jag det hemma, jag klarade av det ganska galant på mitt sommarjobb två år senare. På egen hand. För vem skulle ha gett mig "verktyg" som jag inte redan frågat efter? Ingen.

Men såhär är det: ingen besvikelse eller ilska utåt, betyder också ingen djup glädje när någonting riktigt fint händer. Jag tror inte att många förstår vad det betyder att tona ner alltihop och bara vara trevlig. Men jag vet att många vill ha det så. Så det är därför jag ens har övervägt det, med tårar i frustration. Det handlar inte om behärskning för att det är praktiskt på en arbetsplats längre, det handlar om att vara praktisk i hemmet där man förväntas vara precis likadan. Bara lite mer sexig eller husmoderlig eller "aktiv".

En sak är dock jävligt säker. Jag vet hur långt jag har kommit, och jag kan bara hoppas jag inte har så långt kvar tills jag får det jag verkligen vill ha.

* * *