Viktig regel, gott folk. Man får inte bada utan opera på låg frekens. Så sätt på Sarah Brightman eller Emma Shapplin, spola till ett ordentlig bubbelbad och njut i ett nersläckt badrum med lite tända ljus.

Det blev många timmar på stan. Skulle tydligen inte ha träffat min handledare på Basement förrän vid ett, jag var i stan redan vid elva. Sen hade jag möte med Luis, min jobbcoach. Då var klockan halv tre. Needless to say, det tog ett tag innan jag kom hem idag.

Kan inte sluta tänka på det Luis sa. "För någon som så tydligt undviker sociala situationer så tycker jag det är märkligt att du väljer att vilja jobba som lärare. Du borde satsa på IT eftersom du redan har kompetens inom det området." 

Jag invände med att det finns miljontals duktigare än jag på IT, dessutom har jag inte ens grundläggande kunskaper i programhantering. Han svarade snabbt att det finns snabbkurser man kan gå, det behöver inte vara så krångligt.

Men nej, nej och åter nej. Aldrig i livet. Aldrig IT och den stora skillnaden som finns mellan män och kvinnor inom teknik. Det är inte ens så att jag skulle lita på att en kvinna reparerade min egen dator, då får hon vara bra snygg.

Det är första gången Luis sårar mig lite och inte hejar på mitt beslut att plugga på lärarutbildningen. Men det gör mig desto mer tjurig att försöka. Han sa att jag inte borde ge mig på något som jag uppenbarligen kommer att ha svårt med och troligtvis plågas av. Men varför skulle inte jag kunna bli social som en solstrålande dagisfröken för? Sålänge jag inte behöver sälja en produkt utan bara en idé kommer jag att klara mig fint, punkt slut. För helvete.

Lite om gårdagen. Åkte till Basement tidigt på morgonen, men bussen var sen så jag väntade i kölden utanför SF för det var ändå dit vi skulle gå gemensamt. Jag löste det ganska praktiskt genom att springa in på COOP och handla en svart kopp kaffe och lite choklad. Sen stod jag där och mös med kaffet som värmde händerna samtidigt som jag tittade på alla fina kajor som hade samlats.

Det var väl ungefär det bästa, för sen gick det bara utför. Efter ett tag kom de i en samlad trupp och efter ytterligare en bra stund blev vi insläppta. Visar sig att en ledare från Basement jobbar extra på SF så det var därför vi fick studiebesöket bokat just där.

Sen följde en lång och tråkig introduktion av SF, med undantag för att en av maskinisterna var riktigt söt. Jag kollade in honom lite i smyg. Sen blev vi bjudna på cola och mellanpopcorn.

Eftersom vi bara stod inne i foajén och väntade som fån med händerna fulla av popcorn och cola så passade jag på att lyssna på vad direktören diskuterade med Basements anställda. Han berättade att de poppar i stora sopsäckar som de behåller upp till sex månader och sen värmer på nytt, för folk klagar tydligen om popcornen är för mjuka och färska. Diskret petade jag iväg min popcornlåda som jag inte ens smakade av.

Men Coca Colan var riktigt god, godare än på flaska till och med.

Efter mycket prat i flera timmar satte vi oss i biosalongen och ljuset släcktes ner. Under reklamen börjar jag känna mig extremt toanödig eftersom jag gick upp så tidigt och druckit så mycket kaffe. Så jag skruvar på mig men tänker att jag kanske kan hålla mig.
Halvvägs in i filmen är jag säker på att blåsan kommer att sprängas, så jag försöker så tyst som möjligt med nersänkt huvudet krångla mig ur biosalongen. Jag hittar dörren men får inte upp den. Hittar nödutgången men den känns inte som rätt väg att gå ut ifall jag aktiverar något tyst larm.
Besegrad smyger jag mig tillbaks till min plats. Men efter tio minuter till har jag nått min maxgräns för att vara kissnödig, så jag mumlar en ursäkt och krånglar mig ut igen. Den här gången trycker jag mig bestämt mot dörren som den här gången glider upp lätt utan problem. (Vad i...?!)
Hittar toan, smyger mig tillbaks in igen. Nu är det lite lättare att fokusera på filmen men jag sitter ändå och önskar mig hem så att jag kan slippa alla människor.

Till sist så är filmen slut och alla är på väg ut. Jag tar det självklara valet att gå tillbaks samma väg som jag kom, men det visar sig att de håller på att sätta upp någon form av smörgåsbord i foajén och direktören ler stressat och säger åt sin medarbetare att fösa ut oss bakvägen. Med svansen mellan benen går jag uppför trapporna igen och flyr ut genom en spiraltrappa och ut mot gatan.
Väl utomhus glider jag fort mot busstationen även om det är halt på vägarna.

På bussen ringer Tina och vill träffa mig igen, och jag blir stressad. Basement är ett avslutat kapitel, men jag måste ändå dit idag innan jobbcoachen för att ha något slags avslutningstal.

Background music; Tiamat - Cold Seed