Lite om gårdagen. Åkte till Basement tidigt på morgonen, men bussen var sen så jag väntade i kölden utanför SF för det var ändå dit vi skulle gå gemensamt. Jag löste det ganska praktiskt genom att springa in på COOP och handla en svart kopp kaffe och lite choklad. Sen stod jag där och mös med kaffet som värmde händerna samtidigt som jag tittade på alla fina kajor som hade samlats.

Det var väl ungefär det bästa, för sen gick det bara utför. Efter ett tag kom de i en samlad trupp och efter ytterligare en bra stund blev vi insläppta. Visar sig att en ledare från Basement jobbar extra på SF så det var därför vi fick studiebesöket bokat just där.

Sen följde en lång och tråkig introduktion av SF, med undantag för att en av maskinisterna var riktigt söt. Jag kollade in honom lite i smyg. Sen blev vi bjudna på cola och mellanpopcorn.

Eftersom vi bara stod inne i foajén och väntade som fån med händerna fulla av popcorn och cola så passade jag på att lyssna på vad direktören diskuterade med Basements anställda. Han berättade att de poppar i stora sopsäckar som de behåller upp till sex månader och sen värmer på nytt, för folk klagar tydligen om popcornen är för mjuka och färska. Diskret petade jag iväg min popcornlåda som jag inte ens smakade av.

Men Coca Colan var riktigt god, godare än på flaska till och med.

Efter mycket prat i flera timmar satte vi oss i biosalongen och ljuset släcktes ner. Under reklamen börjar jag känna mig extremt toanödig eftersom jag gick upp så tidigt och druckit så mycket kaffe. Så jag skruvar på mig men tänker att jag kanske kan hålla mig.
Halvvägs in i filmen är jag säker på att blåsan kommer att sprängas, så jag försöker så tyst som möjligt med nersänkt huvudet krångla mig ur biosalongen. Jag hittar dörren men får inte upp den. Hittar nödutgången men den känns inte som rätt väg att gå ut ifall jag aktiverar något tyst larm.
Besegrad smyger jag mig tillbaks till min plats. Men efter tio minuter till har jag nått min maxgräns för att vara kissnödig, så jag mumlar en ursäkt och krånglar mig ut igen. Den här gången trycker jag mig bestämt mot dörren som den här gången glider upp lätt utan problem. (Vad i...?!)
Hittar toan, smyger mig tillbaks in igen. Nu är det lite lättare att fokusera på filmen men jag sitter ändå och önskar mig hem så att jag kan slippa alla människor.

Till sist så är filmen slut och alla är på väg ut. Jag tar det självklara valet att gå tillbaks samma väg som jag kom, men det visar sig att de håller på att sätta upp någon form av smörgåsbord i foajén och direktören ler stressat och säger åt sin medarbetare att fösa ut oss bakvägen. Med svansen mellan benen går jag uppför trapporna igen och flyr ut genom en spiraltrappa och ut mot gatan.
Väl utomhus glider jag fort mot busstationen även om det är halt på vägarna.

På bussen ringer Tina och vill träffa mig igen, och jag blir stressad. Basement är ett avslutat kapitel, men jag måste ändå dit idag innan jobbcoachen för att ha något slags avslutningstal.

Background music; Tiamat - Cold Seed

 

Lilitha

15 december 2010 13:29

Ja, ingen dag är den andra lik. Vissa dagar är bättre och vissa dagar är...sämre. Som tur är så kommer en ny dag i morgon...haha. Kram Lilitha

http://htpp://lilitha.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  It's a perdition. Humans will forever hurt me, and if they're not, they just simply ignore my existence. Long time ago a mainstream person asked me what I was doing in society, why I wasn't trying to end my life or just shut up. I have no idea. I...

  Om man nu ska ta det krasst. Det där om möjligheter. De finns, men inte för alla i alla situationer. Det gäller att veta vad man är, helt enkelt. Nu tappade jag tråden lite för jag kom att tänka på en sak. Om man nu smälter samman gott och ont - ...

  Han sa det säkert i förbifarten för att han var irriterad på mig. Visst, jag stannade för länge. Det var mitt fel att jag inte stämde av läget rätt.Jag vill spy ur mig hur fel det är. Vi stänger av ett tag. Det är inte första gången någon har sag...

Jag känner tacksamhet mot Disney, för utan fantasi hade jag aldrig överlevt. Tacksamhet för att jag är uppvuxen i en småstad, som trots sin oförståelse ändå hade naturen runt hörnet. Kombinationen gör att jag, förutom kass uppväxt, även är uppvuxen i...

  Över listan av smått mundana talanger så kan jag faktiskt pricka av "ta't som det kommer - lev i nuet" ganska ofta. Så ofta som jag kan lägga ångesten på hyllan så är jag väldigt bra på att njuta av mat, lyssna på musik, ligga i sängen och tänka ...