Är jag en nörd? Svar: Nej!

För trots att jag har spelat World of Warcraft och kan väldigt mycket om spel så är jag ingen spelnörd. Varför inte? Jo, därför att jag inte är expert. Många kan mer än vad jag kan.

Samma sak när det gäller min förkärlek till rock, opera, matlagning, engelska språket, rysk historia och terrängpromenader. Det finns alltid någon som är bättre. Vad jag menar här är att nörderi går ihop med någon form av elitism. Någon är så bra på ett ämne att han eller hon kan besvara alla frågor. Personen ifråga har spenderat år i en källare med sitt favoritämne och knappt varit utanför dörren.

Jag har nog alltid sett (och blivit sedd!) som någonting långt mer okategoriserat, ja näst intill oförutsägbar i mina tankar och handlingar. En skum person helt enkelt, men inte på något vis en nördaktig tjej. Är det bra eller dåligt? Vem vet! Hade jag varit en nörd så hade folk kommit och frågat mig saker som de vill veta, så på ett sätt hade jag nästan önskat att jag vore en nörd. Att vara allmänt skum innebär oftast att man är fruktad, precis som en homosexuell eller någon som är ofattbart rik. Folk vet inte hur de ska reagera...

* * * 

Plockade upp mitt bokpaket igår, försökte att inte vingla på vägen till affären men det är sådant jag lyckas väldigt väl med. Så det var inga problem. Hann inte läsa något senare på kvällen för, ptja, jag var upptagen med att göra absolut ingenting. Lyssnade på musik och spelade lite halv-entusiastiskt.

Idag har jag däremot suttit hela morgonen med the vampire Lestat i mina händer. Första gången jag läste den hade jag lånat en svensk översättning på biblioteket och jag satt med darrande fingrar, redo att slita iväg boken och gömma den under täcket ifall någon kom innanför dörren för att kontrollera. Jag är lika fascinerad då som nu över hur Lestat aldrig riktigt lyckas komma någon nära trots alla försök. Hur mycket spännande han ändå upplever. Jag flyter med i den världen så totalt att jag kan se den framför mig den här lördagen som ändå aldrig verkar ha ett slut.

* * *

Har klarat av det sista mötet med jobbcoachen. Han förnekade det faktum att han bett mig hålla mig till IT och radera alla tankar på att bli lärare. Det gör mig lite irriterad att han inte kan stå för vad han säger. Men, gjort är gjort. Nu har jag det bakom mig, åtminstone fram till sommaren då det kommer att krisa igen. 

Kände mig nästan folkskygg när jag gick på stan idag och skulle handla lite block och pennor tills på måndag. Det brukar hända mig om jag suttit inne en vecka, men nu har jag ju inte riktigt det. 

Det har väl mer att göra med det faktum att jag vill gräva ner mig långt ner någonstans och stanna där. Därför tog jag aldrig bussen till universitetet för att kolla var salen ligger någonstans. Har inte tillräcklig energi, får istället åka en timme tidigare på måndag och försöka hitta rätt. Jag tror det blir bättre, faktiskt. 

* * *

Jag är helt besatt av min "nya" serie No Ordinary Family. Jag fastnar allt som oftast för serier där det är mycket övernaturligt på gång tycker det är helt underbara intriger som överraskar och gör en väldigt förväntansfull inför nästa avsnitt. Har sett nästan hela första säsongen på två dagar. 

Familjen Powell får varsin superkraft efter en flygolycka, och trots att de lever som en vanlig familj så är det bara inom familjen och ett visst antal förtrogna som vet om deras krafter. Samtidigt har den skurksidan också superkrafter... det är bara det att deras inte verkar vara permanenta. Skurkarna försöker infiltrera familjen Powell för att ta reda på varför de kan behålla sina krafter. Problemet är väl bara att de flesta som kommit i närheten av dem hittills inte har lyckats! Det mesta på grund av ren tur eller otur för deras del...

* * *

Har precis färgat håret klart och upptäcker att det är två droppformade märken på golvet som inte går bort. Försöker med starkt borttagningsmedel. Funkar inte. Hm, undrar om det där kommer att klara en besiktning...

Struntsamma. Det är sådana tråkiga måsten som fyller dagen just nu. Imorrn ska jag ju till jobbcoachen för sista gången och sen ta ett titt på universitetet. Jag vet ju var det ligger, men jag vet inte var sal Leonardo finns så jag har tänkt ta reda på det. Efteråt ska jag kika in på systemet så helgen blir räddad.

* * *

Spikar i mitt hjärta. Mamma kommer på besök, det gick inte att stoppa den här gången även om jag har skjutit på det i månader. Känns inte rättvist. Man har inget val när hon väl har satt sig i bilen och är på väg. 

I övrigt väntade jag en halvtimme för länge på bussen imorse för att åka till ett poänglöst möte med min jobbcoach. Han hade inte mycket att säga. Måste ändå träffas en sista gång på fredag. Hade hellre kunnat gå en månad i snöstorm än att göra något som känns onödigt. Livet är för kort för det. 

* * *

Ringer soss med spända fingrar som knyter sig kring mobilen. Visar sig att jag ställt klockan i onödan, de har bara telefontid ett visst antal dagar förutom just den här enda timmen om dagen de tar emot samtal. Tisdagar är de konsigt nog lediga precis som att alla får ledigt att umgås med barnen, även de som inte har barn. Eller så är de på en kurs som lär ut hur man talar med en så låg och intetsägande röst som möjligt. Ja, jag vet inte. Det är säkert jätteviktigt vad de än håller på med. 

Ibland är det bara för mycket kräm på ett bakverk. Man får säkert ut någon erfarenhet av onödiga telefonsamtal. Men det är inte tillräckligt att motivera någon att springa in i ett brinnande hus och rädda en hel familj direkt. 

Sen är det bara sex dagar kvar tills jag börjar universitetet igen. Jag måste tvångsmässigt åka dit i förväg och titta i vilket rum jag ska befinna mig så att jag slipper få panik när jag letar, ge upp alltihop och sätta mig på Järnvägens korvgrill och gråta en skvätt. Jag kommer förstås ändå gråta om mina gruppmedlemmar visar sig vara socialt inkompetenta. Eller om de hånar mig för att jag ens försöker. Men i så fall kör jag över dem med en bulldozer, backar och kör över dem igen. Det var längesen någon ens fick öppna munnen för att förolämpa mig. Det kommer gå bra. Det kommer gå jättebra. Hahahahahahahahahhhaha. Haha.

Konstigt inlägg, jag vet. Livet är inte alltid gullgoth eller goth estetiskt...

Jag är tillsammans med honom igen. <3

Det är annorlunda och jag väntar på knuten i magen men den verkar inte finnas plats för den. "Vi" är annorlunda men jag tror vi förstår vad den andre vill nu. Eller ja, jag förstår inte hur det kunde komma till den här punkten när allt känts så tydligt redan från början, men nu är det såhär och det är helt fantastiskt i sig självt.

Jag valde bort the Hermit för länge sen och erfarenheterna känns inte riktigt lika tunga nu som innan. Inte idag, i alla fall. Today is another day.

* * *