Jag älsk.. orden fastnar hela tiden i halsen på mig, det känns som om jag ska dammsuga lägenheten när jag säger den meningen. Någon mer än jag som har det problemet?  Det rymmer inte vad man känner, orden betyder ingenting, för man menar dem inte i just den stunden. Jag har svårt för att kläcka ur mig det bara för att. Jag vill helst säga det när jag vaknar upp bredvid personen eller när man gjort något romantiskt tillsammans. 

I vilket fall som helst, överlevde skolan idag. Från och med nu tycker jag bussresan är det värsta, klassen i sig självt är det inget fel på. Läraren är också okej. Allt är under kontroll.

* * *

Jag drabbades av meningslöshet igår. Ifrågasatte återigen varför jag pluggar upp till en studieskuld när jag inte behöver det här halvåret. Men sett lite annorlunda, det är en långt mer givande terapi än att gå till en psykolog. Hos psykologer finns ingen utmaning, inget hot. I skolan träffar man riktiga människor med riktiga utmaningar. Det här är en bra grej, inte alls så dumt ur den synvinkeln åtminstone. 

Ja, kom igen nu. Sista slaget, sen blir allt bättre. Kom an, kom an, med svärd i hand! (Märks det att jag lyssnar på Finntroll?)

Bra grejer.