Diesel lämnas bort till ett gammalt par imorgon. Ofattbart många hörde av sig och ville ha honom, en del seriösa och en del mindre seriösa som jag upplevde det. Annonsen hann bara vara ute i knappt ett dygn. Det sliter i mitt hjärta, men jag har svårt att andas så som allergin påverkar just nu, det kliar överallt.

Det är märkligt hur allergier går i cykler. När jag var liten var jag precis lika allergisk, sen trodde jag att det hade "växt bort" i och med att jag umgåtts med katter sen dess utan problem. Fram tills jag fick Diesel.

Men allergimedicin då? Nej. Kan låta märkligt, men jag älskar Diesel för mycket för att medicinera mig varje dag och sen försöka att inte bli arg på honom för att jag måste ta piller varje dag för att kunna röra vid honom.

Det var en äldre tjej som hörde av sig till mig, hon är barnbarnet till paret som ska få Diesel imorgon. Hon och hennes pappa samt farföräldrarna stövlade in i min lilla etta för att titta och klappa på katten. Jag skämdes ögonen ur mig för bristen på taklampor, och jag försökte ge ett så gott intryck som möjligt men det är svårt att göra det på så kort tid som jag hade på mig att städa. Det är ändå mirakulöst att jag hann sopa undan allt skräp innan de ringde på dörren.

Jag inbillar mig att Diesel går runt och blänger på mig just nu. Tror jag det. Hade jag också gjort. Blev i alla fall glad över att de berömde hans päls, men de verkade trots det fnysa åt vitaminpillren jag ger honom varje dag. Hah. Känns som att vi är tillbaks in i kostdebatten just nu men jag orkar inte springa i motvind längre när det gäller den saken. Bara de matar och klappar honom så är jag nöjd.

Det är det här jag måste göra. Det är vad jag önskar åt honom, ett stort hem med en kattkompis att leka och kivas med. Men det gör ändå så ont...

* * *