Jag glömmer nästan bort ibland att jag är en empath. Blir lite förvånad varje gång jag känner av sådana saker när jag får vara själv. Men det är nästan bara positivt när jag sitter själv framför datorn och jag pratar med någon som är upprymd. Den enda gången det är en stor nackdel är när jag pratar med någon som uppenbarligen inte har någon som helst idé om sitt känsloliv och som omedvetet försöker förstöra andras.

* * *

Det var kväll. Jag låg ihoprullad med täcket över mig på golvet i köket. Läste the vampire Lestat. Männen i huset undrade vad jag höll på med. Jag mår dåligt, svarade jag. Varför då, undrade den mest mänskliga av dem och tittade på mig med sina stora blå ögon. - Har jag gjort någonting? - Nej. - Men varför?...

Jao. Varför då. För att världen kollapsar inuti. Jag är trött på att förklara bilder ingen annan ser. Nu gör det till och med ont utan att jag riktigt vet varför. Det kliar liksom inuti och bränner som eld. Kanske hormoner, det är ju alltid halva månaden som går åt till att må dåligt...

Men nej. Jag vet ärligt talat inte. Jag är mest bara trött. Nu måste något nytt hända. Något nytt och spännande och som inte lika effektivt får mig att känna mig värdelös som skolan överraskade mig med tidigare i veckan.  Allt för att flytta berg och dela vatten. Allt för att få känna mig underbar igen istället för den här ålderdomen som långsamt sprider sig genom mig och förtorkar både vener och kärl. Den tomma kalla tystnaden. 

* * *