Jag älsk.. orden fastnar hela tiden i halsen på mig, det känns som om jag ska dammsuga lägenheten när jag säger den meningen. Någon mer än jag som har det problemet?  Det rymmer inte vad man känner, orden betyder ingenting, för man menar dem inte i just den stunden. Jag har svårt för att kläcka ur mig det bara för att. Jag vill helst säga det när jag vaknar upp bredvid personen eller när man gjort något romantiskt tillsammans. 

I vilket fall som helst, överlevde skolan idag. Från och med nu tycker jag bussresan är det värsta, klassen i sig självt är det inget fel på. Läraren är också okej. Allt är under kontroll.

* * *

Jag drabbades av meningslöshet igår. Ifrågasatte återigen varför jag pluggar upp till en studieskuld när jag inte behöver det här halvåret. Men sett lite annorlunda, det är en långt mer givande terapi än att gå till en psykolog. Hos psykologer finns ingen utmaning, inget hot. I skolan träffar man riktiga människor med riktiga utmaningar. Det här är en bra grej, inte alls så dumt ur den synvinkeln åtminstone. 

Ja, kom igen nu. Sista slaget, sen blir allt bättre. Kom an, kom an, med svärd i hand! (Märks det att jag lyssnar på Finntroll?)

Bra grejer.

Föraktet sprider sig lätt hos mig, speciellt när jag inte umgås med människor alls på ett litet tag. Då är det som om alla brister intensifieras. Mest av allt avskyr jag bristen på intuition och, faktiskt, bristen på instinkt över huvud taget. Det är som om självvald logik måste härska över själen.

Man måste inte fuska med tillgjorda känslor eller säga saker man knappt menar i sammanhanget. Man måste inte vara så rädd för att göra bort sig att man fullständigt glömmer bort att leva.

Fryser. Vill inte till skolan imorgon och upptäcka den expanderade ytan i meningslösheten.

* * *

Jag glömmer nästan bort ibland att jag är en empath. Blir lite förvånad varje gång jag känner av sådana saker när jag får vara själv. Men det är nästan bara positivt när jag sitter själv framför datorn och jag pratar med någon som är upprymd. Den enda gången det är en stor nackdel är när jag pratar med någon som uppenbarligen inte har någon som helst idé om sitt känsloliv och som omedvetet försöker förstöra andras.

* * *

Det var kväll. Jag låg ihoprullad med täcket över mig på golvet i köket. Läste the vampire Lestat. Männen i huset undrade vad jag höll på med. Jag mår dåligt, svarade jag. Varför då, undrade den mest mänskliga av dem och tittade på mig med sina stora blå ögon. - Har jag gjort någonting? - Nej. - Men varför?...

Jao. Varför då. För att världen kollapsar inuti. Jag är trött på att förklara bilder ingen annan ser. Nu gör det till och med ont utan att jag riktigt vet varför. Det kliar liksom inuti och bränner som eld. Kanske hormoner, det är ju alltid halva månaden som går åt till att må dåligt...

Men nej. Jag vet ärligt talat inte. Jag är mest bara trött. Nu måste något nytt hända. Något nytt och spännande och som inte lika effektivt får mig att känna mig värdelös som skolan överraskade mig med tidigare i veckan.  Allt för att flytta berg och dela vatten. Allt för att få känna mig underbar igen istället för den här ålderdomen som långsamt sprider sig genom mig och förtorkar både vener och kärl. Den tomma kalla tystnaden. 

* * *

Det är alltid så tyst på morgonen och jag vet att det enda jag kommer sakna med vintern är det mörka morgonljuset som försiktigt sveper sig undan för dagsljuset som kommer krypande. 

Karln ligger i sängen. Vi såg filmen Behemoth igår. Nu förstår folk hur jag känner mig när jag är ute bland folk. Fast mindre visuellt, då. Hade jag verkligen lyckats med jordskalv hade jag väl inte suttit här utan i någon avlägsen källare i Sydkorea...

För er som inte vet, en Behemoth är en varelse äldre än tiden som ofta befinner sig i slummer. Den står omnämnd i den hebreiska bibeln men har omtolkats från att ha varit ett sjömonster till helt enkelt "en kraftfull stor varelse". Just i filmen var den stor som ett berg och hade tentakler och ett jättestort dinosaurieliknande huvud, och som orsakade mindre jordskalv när den rörde sig.

* * *

Behemoth & Leviathan in the Book of Job

Okej. Nu var det över, för den här veckan. Jag hade inget schema så jag kunde inte veta att igår var första och sista lektionen den här veckan. Eller, det var ju inte ens en lektion, det var introduktion, men lärarna verkar ha missförstått det där. De gav mig ett oförberett grammtikprov. Jag kunde bara inte reagera normalt på det. Jag svettades redan ett par ton av att sitta bland främlingar i en helt ny situation. Jag trodde att eleverna skulle vara det farligaste men de sa knappt ett ord. Det var lärarna som var Satan i spelet. Vem kunde ha gissat det?

Som vanligt har jag svårt att förklara för andra varför jag blir så upprörd över ett litet oförberett test. Men det var ju inte bara det. Social fobi + aggressiv tävling = kämpa för sitt liv. Åtminstone var det så min kropp reagerade. Hjärtat dunkade, tårarna blinkade bakom ögonen och ångesten var bakom varje k-dunk-kdunk. Jag gjorde tusen slarvfel med testet och råkade skriva svaren på fel sida. Vad de än trodde att de skulle uppnå med provet så misslyckades det totalt.

Den stressen är näst intill inte värd att utsätta sig för. Men jag måste fortsätta försöka, för vilket val har jag? Känner mig helt värdelös och socialt missanpassad, psykologer har gjort sitt för att hjälpa (men misslyckats) och att gå arbetslös har gjort mitt självförtroende ännu mer nerkört i botten. Jag vet att jag inte är särskilt populär eller charmig i stora grupper, men jag trodde att jag åtminstone kunde lita på att jag var smart. Jag är Cthulhu i det här sammanhanget. Nej, jag är Azathoth! Nukleärt kaos. Jag smittar inte ens, jag är komprimerad som en atombomb. Snap, snap. Så är allt över. Haha. Värdelöst.

* * *

Nu är det bara fem timmar kvar tills mina sex månader i skolan avgörs. Jag hade någon mardröm om det. Är väl därför jag lyssnar på Blitzkrieg nu.

Jag vill bara att någon ska säga att det kommer att bli okej. Eller så har folk sagt det men jag har inte lyssnat. Allt jag har hört är: "Det kan bli bra, det kan bli dåligt". Vilket stämmer, men det är inte vad jag vill just nu. Jag vill att det ska bli succé, jag vill att hela stället ska jubla när jag kommer innanför dörrarna. Hur orealistiskt det än är så är det en snällare tanke än att hela skiten kommer bli förstörd av att 100% av allihop är nötter man inte kan arbeta ihop med och som sprider små vindar av skitsnack som är det sista jag orkar med.

Then again, I'm older with a lot more malice in my pocket. Anyone touches, that person is down for the counting. That's simple enough...

* * *