Skrev för länge sen här på bloggen ett upprörande inlägg om medicinering när man tekniskt sett inte längre behöver det.

Jag menade vad jag skrev. Det är inte bra med skadlig placebo. Men bortsett från det så ångrar jag ibland att jag inte har fått någon medicinering alls. Inte ens som alternativ. När jag kom in i terapivärlden så var jag enligt dem för ung för de allra mildaste sorterna. Staten hade skrämt dem och sagt att de inte får skriva ut medicin till yngre, så jag förblev utan och i det stadiet var jag självmordsbenägen.

Visst, jag kan förstå deras tankesätt. Jag skötte skolan och var till synes sätt en person som kan prata ut om problemen om nödvändigt. Mitt logiska tankesätt snurrade på som ett väloljat hjul. Varför medicinera en sådan människa?

Det är bara det att ibland måste man se djupare än så. Jag vågade berätta om panikångest och en del tankar (men långt ifrån alla, de jag ansåg att man kan bli inspärrad för lät jag bli) Jag svarade väldigt osäkert nej på om jag funderade på att ta livet av mig eftersom det inte är en sån fråga där man som skötsam medborgare ska svara ja i versaler. Men det syntes lång väg. 

Anledningen att jag nu tar upp det förflutna är helt enkelt så att jag fortfarande aldrig kan känna mig säker på att jag inte en dag faktiskt väljer att ta livet av mig. Jag har alltid levt med den osäkerheten i bakfickan, för det finns bara en begränsad mängd ångest en människa kan utstå och det vet vi alla med oss. Skulle en medicinering faktiskt hjälpa mig över till den tryggheten om att jag är för avtrubbad för att faktiskt göra någon skada? Kanske. Det räddar ju i så fall ett liv och besparar anhöriga en massa praktiska problem.

Yet, I'm sure of it now, I'll never return to therapy. No offence, I left a thousand messages on the answering machine and I never got a humane reply after all that time that passed me by. One by one they all discharged me. They let me go and I let go of thinking it might help. Six years later and I'm still the same. 

 * * *

Tredje gången gillt, har skrivit tre inlägg hittills, de har alla blivit raderade av anslutningsfel och jag vet inte ens varför jag skriver över huvud taget.

Borderline blev en diagnos som hastigast under 2009. Det är ett övergångstillstånd som kan botas enligt de flesta experter, eftersom det beror på uppväxtmiljön som har påverkat hur man känner och reagerar inför specifikt relationer med människor. De flesta med borderline har någon form av självskadande beteende.

Det definierar mig som person men samtidigt är diagnosen inte den jag är, eftersom jag fortfarande lever ett "normalt" liv - det ser bra ut på alla papper. Ingen anmärkning. Pluggar på universitet och har ett fast förhållande. Grattis.

Det innebär också att eftersom det inte hindrar mig utåt sett så är det svårare att bli av med.

Borderline innebär alltså svartvitt tänkande. När allt är toppen så är det verkligen en känsla av rus och lycka, det är Edens allra smaskigaste mittpunkt. Sen kommer de svarta stunderna då allt verkligen lyckas gå åt pepparn med full kraft. Ungefär som en tung slägga som slår mot bröstkorgen och man tappar andan i samma ögonblick som man upplever att alla vänder ryggen åt en och pekar finger i smyg. Det är oftast inte en enskild händelse som gör att man mår så dåligt, men man upplever ett mönster av relationer som mer eller mindre går i kras varje gång man dyker under ytan och drar sig undan som ett sårat djur.

Inte min mening att tråka ut någon, jag själv avskyr för mycket tjat om sjukdomar och tillstånd. Jag lovar att berätta om godis och glass en annan dag. När det verkligen är dags för det så stiger solen alltid upp på rätt ställe.

 "It can't rain all the time."

* * *

Vaknar 05.00 Kissnödig. Somnar om. Vaknar 06.00 Samma sak. Vaknar till slut igen runt 07.00 och ger upp, tassar till badrummet och gör det jag ska. Kryper tillbaks i sängen men det är omöjligt att somna om. Jag hade sovit bättre om jag inte av ren artighet för hans rumskompis lät bli! Artighet är överskattat i mitt fall...

Ja, ja. Två dagars mysigt kaos. Har hunnit med fyllor, romantik, mindre romantik och så skrivit klart en uppsats mitt i allt. Nog är man student alltid, fast inte på campus. Måste föressten köpa ett lås till förrådet, prövade med ett mindre  men handtagen var för bulkiga. Suck. 

Längtar också till höstens säsong av Dexter, såg just en teaster trailer på deras fanpage. De lovar stort: "This fall hell breaks loose." Saknar fortfarande Ritas karaktär, hon var som en vit motpol till Dexter... 

 * * *

Sjukt ciggsugen igen. Varför slutade jag ens?

Det finns knappt ett moln utomhus, men jag är här inne, för det är här jag hör hemma. Kanske inte just på den här platsen, men så känns det. Inburad och avstängd från besökare, jovisst. Så kommer det att bli igen i den nya lägenheten och jag vet det.

Hjärnan kopplar bort i några påhittade mysterier med ansiktslösa män och fiender som man inte är rädd för. Allt är som det ska på planeten No-way-to-fix-this.

Varför svarar han inte på mitt sms? Vi skulle ju ses i helgen? Varför sitter jag som ett fån och tror att bara för att jag är hos Anders så kommer saker att lösa sig?

Därför att jag har varit värdelös förr och ändå alltid lyckats må bättre, antar jag. Då är man inte bara värdelös, om man mår bra. Då är man något mer. Då är man räddad en liten stund, helt av sig själv. Det går att leva i sanningen och ändå leva med lite lycka i bagaget. Så det så.

* * *

Vågen kulminerar i en mörk natt. Det är inte längre som förr, men ändå samma sak på något sätt. Jag vet aldrig när det tar slut; någon gång kanske jag faktiskt fastnar i det där svarta och bara åker med i det för tid och evighet.

Men förutom det. Jag klarade hela två dagar innan jag bröt ihop totalt. Det är nog rekord. Ingen mer än jag kan se det framsteget med positiva ögon, jag vet. Men det är faktiskt ett bra resultat. Oavsett vad som hände idag så räknas det fortfarande.

* * *

Victoria Frances. En konstnär som tycker om stora tuttar och tjejer med huggtänder. Inget fel i det!

Jag slog sönder två vinglas i disken igår, var så frustrerad över saker och ting. Kan rekommendera det som terapi, funkade i alla fall en stund.

Anders ligger och sover, jag piper runt som en skadad fågel och viftar med armarna. Jag upptäckte att mina skolböcker jag behöver ha med mig låg underst i en kartong, något som jag drog fram och samtidigt lyckades förstöra en färdigpackad låda. Smart. Eller inte.

Jag blir tokig, hoppas allt flyter på och att ingenting krånglar med bilen eller släpet. Är dödsnervös för att någonting ska paja eller att vi ska krocka någonstans. Arrrgh.

Förutom det, en fin Valborg med grillning & sånt.

* * *