Ska berätta anledningen till att jag inte drar upp någon mörk historia förrän någon frågar mig rakt ut. Följande scenario utspelades igår:

" - Varför var det under utredning alls om du skulle bli inlagd? "
" - Därför att jag var självmordsbenägen i den åldern. Skolan sög, och livet hemma sög."
" - Borde det inte krävas en större helhetsbild?"
" - Du menar mer trasighet, en större anledning? Haha. Du verkar tycka att en bomb som förstör ditt hem och din familj är det som krävs för att vilja ta livet av sig?"

" - Inte alls, jag är inte byggd på det sättet, förakt mot något inom mig stannar inom mig. "
" - Men då finns det ju ändå där! Varför dölja det? "
" - Det har jag inget funnet svar på. "

Män och kvinnor, deras förakt för svaghet - och sen oviljan att stå för att de anser att det är ett problem att andra människor är svaga. Varför pratar jag ens med folk på internet för? Det blir mindre uppenbart hur illa en del resonerar när man träffar dem i verkligheten, om man inte pratar med dem mer än vad kallsnacket utgör i konversationen.

Det enda sättet att få respekt är tydligen att aldrig komma någon nära. Vara professionell. Älska den hårda ytan och polera upp den som en bil. Men jag är inte hård som en diamant, jag är oslipad som en sten, men med värmen fortfarande kvar från solen som har värmt upp den. Jag är en fin sten, även om jag har lust att slänga mig själv i sjön när jag kommunicerar med människor.

* * *