There's a place left in me that's still untouched, and writing it down would diminish and destroy that, too.

Hur skulle man ens börja skriva? Den enda formen av tröst jag någonsin haft, och den skulle riskera att rämna totalt.

Varje gång jag bryr mig och det misslyckas så finns det åtminstone en chans att bry sig igen, och leva på hoppet om att det kanske lyckas.

Kanske är samma sak med det här. Det kanske inte vrider sig åt 190 grader för att sedan fortsätta vara så. Men jag kan inte ta chansen att förstöra det enda jag lever av, eller hur? Visst kan jag inte det?

Nej, det är inte värt det. Varför skulle jag?

* * *