CSN gav i slutändan en fet räkning på 16 000 efter sex månaders diskussion och brev hit & dit. Okej då. Ni vinner. Jag ger mig. Jag tar ett banklån sen är vi kvitt. Tänker inte diskutera det mer.

Can't touch this! Nuh-nuh-nuh-nuh. Jag känner ändå att livet funkar. Har snart klarat av en hel termin utan problem och jag tänker inte bli sjuk något mer. Jag är en fungerande individ och jag har hittat ett gym på campus. Sug på den!

* * *

Skrev för länge sen här på bloggen ett upprörande inlägg om medicinering när man tekniskt sett inte längre behöver det.

Jag menade vad jag skrev. Det är inte bra med skadlig placebo. Men bortsett från det så ångrar jag ibland att jag inte har fått någon medicinering alls. Inte ens som alternativ. När jag kom in i terapivärlden så var jag enligt dem för ung för de allra mildaste sorterna. Staten hade skrämt dem och sagt att de inte får skriva ut medicin till yngre, så jag förblev utan och i det stadiet var jag självmordsbenägen.

Visst, jag kan förstå deras tankesätt. Jag skötte skolan och var till synes sätt en person som kan prata ut om problemen om nödvändigt. Mitt logiska tankesätt snurrade på som ett väloljat hjul. Varför medicinera en sådan människa?

Det är bara det att ibland måste man se djupare än så. Jag vågade berätta om panikångest och en del tankar (men långt ifrån alla, de jag ansåg att man kan bli inspärrad för lät jag bli) Jag svarade väldigt osäkert nej på om jag funderade på att ta livet av mig eftersom det inte är en sån fråga där man som skötsam medborgare ska svara ja i versaler. Men det syntes lång väg. 

Anledningen att jag nu tar upp det förflutna är helt enkelt så att jag fortfarande aldrig kan känna mig säker på att jag inte en dag faktiskt väljer att ta livet av mig. Jag har alltid levt med den osäkerheten i bakfickan, för det finns bara en begränsad mängd ångest en människa kan utstå och det vet vi alla med oss. Skulle en medicinering faktiskt hjälpa mig över till den tryggheten om att jag är för avtrubbad för att faktiskt göra någon skada? Kanske. Det räddar ju i så fall ett liv och besparar anhöriga en massa praktiska problem.

Yet, I'm sure of it now, I'll never return to therapy. No offence, I left a thousand messages on the answering machine and I never got a humane reply after all that time that passed me by. One by one they all discharged me. They let me go and I let go of thinking it might help. Six years later and I'm still the same. 

 * * *