Skrev för länge sen här på bloggen ett upprörande inlägg om medicinering när man tekniskt sett inte längre behöver det.

Jag menade vad jag skrev. Det är inte bra med skadlig placebo. Men bortsett från det så ångrar jag ibland att jag inte har fått någon medicinering alls. Inte ens som alternativ. När jag kom in i terapivärlden så var jag enligt dem för ung för de allra mildaste sorterna. Staten hade skrämt dem och sagt att de inte får skriva ut medicin till yngre, så jag förblev utan och i det stadiet var jag självmordsbenägen.

Visst, jag kan förstå deras tankesätt. Jag skötte skolan och var till synes sätt en person som kan prata ut om problemen om nödvändigt. Mitt logiska tankesätt snurrade på som ett väloljat hjul. Varför medicinera en sådan människa?

Det är bara det att ibland måste man se djupare än så. Jag vågade berätta om panikångest och en del tankar (men långt ifrån alla, de jag ansåg att man kan bli inspärrad för lät jag bli) Jag svarade väldigt osäkert nej på om jag funderade på att ta livet av mig eftersom det inte är en sån fråga där man som skötsam medborgare ska svara ja i versaler. Men det syntes lång väg. 

Anledningen att jag nu tar upp det förflutna är helt enkelt så att jag fortfarande aldrig kan känna mig säker på att jag inte en dag faktiskt väljer att ta livet av mig. Jag har alltid levt med den osäkerheten i bakfickan, för det finns bara en begränsad mängd ångest en människa kan utstå och det vet vi alla med oss. Skulle en medicinering faktiskt hjälpa mig över till den tryggheten om att jag är för avtrubbad för att faktiskt göra någon skada? Kanske. Det räddar ju i så fall ett liv och besparar anhöriga en massa praktiska problem.

Yet, I'm sure of it now, I'll never return to therapy. No offence, I left a thousand messages on the answering machine and I never got a humane reply after all that time that passed me by. One by one they all discharged me. They let me go and I let go of thinking it might help. Six years later and I'm still the same. 

 * * *

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  It's a perdition. Humans will forever hurt me, and if they're not, they just simply ignore my existence. Long time ago a mainstream person asked me what I was doing in society, why I wasn't trying to end my life or just shut up. I have no idea. I...

  Om man nu ska ta det krasst. Det där om möjligheter. De finns, men inte för alla i alla situationer. Det gäller att veta vad man är, helt enkelt. Nu tappade jag tråden lite för jag kom att tänka på en sak. Om man nu smälter samman gott och ont - ...

  Han sa det säkert i förbifarten för att han var irriterad på mig. Visst, jag stannade för länge. Det var mitt fel att jag inte stämde av läget rätt.Jag vill spy ur mig hur fel det är. Vi stänger av ett tag. Det är inte första gången någon har sag...

Jag känner tacksamhet mot Disney, för utan fantasi hade jag aldrig överlevt. Tacksamhet för att jag är uppvuxen i en småstad, som trots sin oförståelse ändå hade naturen runt hörnet. Kombinationen gör att jag, förutom kass uppväxt, även är uppvuxen i...

  Över listan av smått mundana talanger så kan jag faktiskt pricka av "ta't som det kommer - lev i nuet" ganska ofta. Så ofta som jag kan lägga ångesten på hyllan så är jag väldigt bra på att njuta av mat, lyssna på musik, ligga i sängen och tänka ...