Sjukt ciggsugen igen. Varför slutade jag ens?

Det finns knappt ett moln utomhus, men jag är här inne, för det är här jag hör hemma. Kanske inte just på den här platsen, men så känns det. Inburad och avstängd från besökare, jovisst. Så kommer det att bli igen i den nya lägenheten och jag vet det.

Hjärnan kopplar bort i några påhittade mysterier med ansiktslösa män och fiender som man inte är rädd för. Allt är som det ska på planeten No-way-to-fix-this.

Varför svarar han inte på mitt sms? Vi skulle ju ses i helgen? Varför sitter jag som ett fån och tror att bara för att jag är hos Anders så kommer saker att lösa sig?

Därför att jag har varit värdelös förr och ändå alltid lyckats må bättre, antar jag. Då är man inte bara värdelös, om man mår bra. Då är man något mer. Då är man räddad en liten stund, helt av sig själv. Det går att leva i sanningen och ändå leva med lite lycka i bagaget. Så det så.

* * *