Tredje gången gillt, har skrivit tre inlägg hittills, de har alla blivit raderade av anslutningsfel och jag vet inte ens varför jag skriver över huvud taget.

Borderline blev en diagnos som hastigast under 2009. Det är ett övergångstillstånd som kan botas enligt de flesta experter, eftersom det beror på uppväxtmiljön som har påverkat hur man känner och reagerar inför specifikt relationer med människor. De flesta med borderline har någon form av självskadande beteende.

Det definierar mig som person men samtidigt är diagnosen inte den jag är, eftersom jag fortfarande lever ett "normalt" liv - det ser bra ut på alla papper. Ingen anmärkning. Pluggar på universitet och har ett fast förhållande. Grattis.

Det innebär också att eftersom det inte hindrar mig utåt sett så är det svårare att bli av med.

Borderline innebär alltså svartvitt tänkande. När allt är toppen så är det verkligen en känsla av rus och lycka, det är Edens allra smaskigaste mittpunkt. Sen kommer de svarta stunderna då allt verkligen lyckas gå åt pepparn med full kraft. Ungefär som en tung slägga som slår mot bröstkorgen och man tappar andan i samma ögonblick som man upplever att alla vänder ryggen åt en och pekar finger i smyg. Det är oftast inte en enskild händelse som gör att man mår så dåligt, men man upplever ett mönster av relationer som mer eller mindre går i kras varje gång man dyker under ytan och drar sig undan som ett sårat djur.

Inte min mening att tråka ut någon, jag själv avskyr för mycket tjat om sjukdomar och tillstånd. Jag lovar att berätta om godis och glass en annan dag. När det verkligen är dags för det så stiger solen alltid upp på rätt ställe.

 "It can't rain all the time."

* * *