Morgonkaffe och Vakna med the Voice. Jag tycker det är lika roligt varje gång, och trots att de kör skämt som jag glömmer efter fem minuter så är det bra mycket bättre morgonsällskap än borrmaskinerna som brukar sätta igång vid åtta. Den nerbrända lägenheten under mig gör inte särskilt många framsteg i renovering, det var en hel evighet sen den brann. Man kunde kanske ha gjort lite mer på kortare tid, de bygger ju ett tvåvåningshus på sju dagar så en liten lägenhet borde de ha fixat på två månader kan man ju tycka.

Ja, jo en rolig grej minns jag att de nämnde för en stund sedan. Kalle Ankas jul är ju en svensk tradition, men det är ju amerikanskt tecknat. Dåligt dubbad också med tanke på att de inte får byta ut orginalljudet. Paul tror jag nämnde att ingen kollar ju på det här i staterna. Jake svarade att ja tro fan det, de har nog bara skickat trailers! Vi ser på samma trailers varje år. Haha.

Förutom moá, jag bojkottar Kalle med ett gott skratt. Äntligen fri från Kalle Anka efter alla dessa år. Nu drar jag till Lund redan i eftermiddag, det är klass ett varning och det är en klass lindrigare än igår så jag tar inga chanser att trilla in försent till festen imorgon. Cya folks!

Många har uttalat sig i frågan. Jag kikade in på en väns facebooksida där hon beskrev hur hennes pojkvän ville att hon skulle släppa hatet till sin gamla Nemesis, det vill säga vår gemensamma Nemesis i högstadiet.

En del tyckte att hon borde glömma alltihop. Andra ville att hon skulle fortsätta hata eftersom det är rätt åt honom.

Sett ur mitt perspektiv hade det bättre att ha tagit itu med känslorna för vår mobbare redan då. Det gjorde jag, även om det tog tid och ångest. Jag var ändå hans främsta offer, såvitt jag själv vet åtminstone. Men såhär ligger det till:

# Att tänka på honom nu med någon form av känsloyttring är att visa att han fortfarande har makt. Jag tänker varken medvetet eller undermedvetet på den här personen. Han finns med andra ord inte, han existerar knappt ens som ett vagt minne. Jag har vänt och vridit på det jag upplevde med honom så många gånger att jag har "tänkt färdigt", det finns ingenting att tillägga längre.

# Känslor är färska. Min vän var inte synbart påverkad av det när det hände till skillnad från mig och jag tror att hon kan ha förträngt att hon faktiskt varit utsatt för mobbning när hon umgicks med mig. Sen har väl antagligen tankarna kommit förrän långt senare.

# Dessutom, kan man inte hantera så pass gamla minnen kommer det att få många konsekvenser för hur man hanterar nya.

Nu kanske jag låter vidrigt allvetande i ämnet, men jag om någon vet att det inte är så enkelt som att släppa eller glömma saker. Man måste bearbeta dem, och det kan ta väldigt lång tid, men man måste göra det på egen hand. Hon påstår att hon trivs med att avsky honom, men jag tror faktiskt att det bara är en tillfällig salva att lindra mot såren. Jag är i alla fall glad över att slippa tänka på honom.

För jag kan räkna upp miljarder andra saker som har kommit att betyda mer i mitt liv än vad den här personen än har gjort mot mig i det förflutna. Jag började bry mig om andra saker och släppte honom som en sten till botten av en väldigt djup sjö. Där kan han gott ligga kvar. Ingen tänker på en smutsig sten mitt i det friska och klara vattnet.

* * * * * *

Viktig regel, gott folk. Man får inte bada utan opera på låg frekens. Så sätt på Sarah Brightman eller Emma Shapplin, spola till ett ordentlig bubbelbad och njut i ett nersläckt badrum med lite tända ljus.

Det blev många timmar på stan. Skulle tydligen inte ha träffat min handledare på Basement förrän vid ett, jag var i stan redan vid elva. Sen hade jag möte med Luis, min jobbcoach. Då var klockan halv tre. Needless to say, det tog ett tag innan jag kom hem idag.

Kan inte sluta tänka på det Luis sa. "För någon som så tydligt undviker sociala situationer så tycker jag det är märkligt att du väljer att vilja jobba som lärare. Du borde satsa på IT eftersom du redan har kompetens inom det området." 

Jag invände med att det finns miljontals duktigare än jag på IT, dessutom har jag inte ens grundläggande kunskaper i programhantering. Han svarade snabbt att det finns snabbkurser man kan gå, det behöver inte vara så krångligt.

Men nej, nej och åter nej. Aldrig i livet. Aldrig IT och den stora skillnaden som finns mellan män och kvinnor inom teknik. Det är inte ens så att jag skulle lita på att en kvinna reparerade min egen dator, då får hon vara bra snygg.

Det är första gången Luis sårar mig lite och inte hejar på mitt beslut att plugga på lärarutbildningen. Men det gör mig desto mer tjurig att försöka. Han sa att jag inte borde ge mig på något som jag uppenbarligen kommer att ha svårt med och troligtvis plågas av. Men varför skulle inte jag kunna bli social som en solstrålande dagisfröken för? Sålänge jag inte behöver sälja en produkt utan bara en idé kommer jag att klara mig fint, punkt slut. För helvete.

Lite om gårdagen. Åkte till Basement tidigt på morgonen, men bussen var sen så jag väntade i kölden utanför SF för det var ändå dit vi skulle gå gemensamt. Jag löste det ganska praktiskt genom att springa in på COOP och handla en svart kopp kaffe och lite choklad. Sen stod jag där och mös med kaffet som värmde händerna samtidigt som jag tittade på alla fina kajor som hade samlats.

Det var väl ungefär det bästa, för sen gick det bara utför. Efter ett tag kom de i en samlad trupp och efter ytterligare en bra stund blev vi insläppta. Visar sig att en ledare från Basement jobbar extra på SF så det var därför vi fick studiebesöket bokat just där.

Sen följde en lång och tråkig introduktion av SF, med undantag för att en av maskinisterna var riktigt söt. Jag kollade in honom lite i smyg. Sen blev vi bjudna på cola och mellanpopcorn.

Eftersom vi bara stod inne i foajén och väntade som fån med händerna fulla av popcorn och cola så passade jag på att lyssna på vad direktören diskuterade med Basements anställda. Han berättade att de poppar i stora sopsäckar som de behåller upp till sex månader och sen värmer på nytt, för folk klagar tydligen om popcornen är för mjuka och färska. Diskret petade jag iväg min popcornlåda som jag inte ens smakade av.

Men Coca Colan var riktigt god, godare än på flaska till och med.

Efter mycket prat i flera timmar satte vi oss i biosalongen och ljuset släcktes ner. Under reklamen börjar jag känna mig extremt toanödig eftersom jag gick upp så tidigt och druckit så mycket kaffe. Så jag skruvar på mig men tänker att jag kanske kan hålla mig.
Halvvägs in i filmen är jag säker på att blåsan kommer att sprängas, så jag försöker så tyst som möjligt med nersänkt huvudet krångla mig ur biosalongen. Jag hittar dörren men får inte upp den. Hittar nödutgången men den känns inte som rätt väg att gå ut ifall jag aktiverar något tyst larm.
Besegrad smyger jag mig tillbaks till min plats. Men efter tio minuter till har jag nått min maxgräns för att vara kissnödig, så jag mumlar en ursäkt och krånglar mig ut igen. Den här gången trycker jag mig bestämt mot dörren som den här gången glider upp lätt utan problem. (Vad i...?!)
Hittar toan, smyger mig tillbaks in igen. Nu är det lite lättare att fokusera på filmen men jag sitter ändå och önskar mig hem så att jag kan slippa alla människor.

Till sist så är filmen slut och alla är på väg ut. Jag tar det självklara valet att gå tillbaks samma väg som jag kom, men det visar sig att de håller på att sätta upp någon form av smörgåsbord i foajén och direktören ler stressat och säger åt sin medarbetare att fösa ut oss bakvägen. Med svansen mellan benen går jag uppför trapporna igen och flyr ut genom en spiraltrappa och ut mot gatan.
Väl utomhus glider jag fort mot busstationen även om det är halt på vägarna.

På bussen ringer Tina och vill träffa mig igen, och jag blir stressad. Basement är ett avslutat kapitel, men jag måste ändå dit idag innan jobbcoachen för att ha något slags avslutningstal.

Background music; Tiamat - Cold Seed

Nu har jag sett klart hela episoden. (VARNING: spoiler) 

Det verkade definitivt bli ett svagt slut efter halva episoden men i sista stund blev det ännu en dramatisk vändning som följer samma mönster som i de föregående säsongerna. Jag kan inte fatta att Lumen valde att sticka! Jag kan inte förstå hur hon kunde lämna Dexter. Jag får väl erkänna att jag inte gillade henne särskilt mycket från början och tyckte att hon var klumpig och helt värdelös. Jag längtade tillbaks till tiden då Dexter fortfarande var tillsammans med Rita. Jag tvingades se på när Dexter gjorde miss efter miss bara för att kunna få vara med henne. Gradvis började jag ändå respektera deras förhållande just för att han valde att riskera Allt för henne. 

Nu är alltså deras relation fullständigt i kras. Det var oväntat och inte lite fräckt. Jag blev lika förbannad och sorgsen som Dexter. Han kastade en tallrik i golvet och det tycker jag att fler borde göra. För många kan inte ens uttrycka vad de känner när de blir lämnade. 

* * *

Håll i mig! Sista avsnittet av Dexter säsong 5! Jag blir lite darrig och vågar nästan inte titta. Jag har följt varje episod med fåglar i bröstet. Det enda som lugnar mig är att en sjätte säsong äntligen är avgjord, så vad som än sker i det här avsnittet så kommer Dexter att finnas kvar. Eller, han måste det. För annars blir jag riktigt ledsen, han har varit med om så mycket. Det får inte ta slut än.

 

" All my relationships have been built on not knowing, but that may be changing. Imagine that- a life with no more secrets" 

Jag saknar den jag var, även om jag var som mest destruktiv just då. Det fanns en jävlar anamma som har svalnat av lite med åren. Eller så var allt bara mindre omöjligt. För jag trodde att jag hade hittat någon som trodde på mig. Efter alla år med vänner och familj som svikit hade jag bara ett hopp kvar. Så jag gav allt jag hade.

  2006 eller 2007, vem minns egentligen?

I alla fall så hade jag plötsligt något, och det var första gången i mitt liv. Att förlora det har också varit det svåraste jag varit med om. Jag lärde mig så mycket av honom, men det svåraste var att lära sig att bara för att man är själsligt nära betyder det inte att man har den lyxen att få vara tillsammans. För ödet ville någonting helt annat. Det är mer än fyra år sen nu, och det är inte förrän nu jag kan se bilden och inte bli ledsen eller arg. Fast det blir jag fortfarande när jag är som mest nere förstås.

Men bilden är faktiskt den enda jag har där jag tycker att jag ser ut som mig själv. För det är exakt så mycket kärlek och mjukhet jag har på insidan. Det är exakt så mycket flätat rött hår och svarta kläder jag bär. På insidan.

Nu har jag äntligen lyckats göra något positivt idag. Satt med kött, ketchup och en rejäl kopp svart kaffe och kollade på wrestling. Sen har jag smått försiktigt dansat, ärren på högersidan gör inte längre ont.

Jag saknar dansen. Jag saknar över huvud taget att slåss. Att dansa och slåss ligger ganska nära varandra.

There's a sensual energy in the air.

* * *