Dricker vin. Gråter. Dricker lite mer vin. Såhär har det pågått hela helgen. Ser på Borta med vinden, och hade väl känt mig patetisk om det inte vore för det faktum att jag någonstans långt ner bryr mig om mig själv. Jag vill inte att det ska bli till den här sorgefasen varje gång jag inser hur lite människor som finns runt mig. 

Jag träffade en trevlig man på ett forum, en man som nu med all säkerhet inte längre vill höra av mig eftersom jag är full och ledsen. Det är så synd. Att alla ska kunna umgås med varandra men de som är förlorade och borttappade får aldrig vara med. Jag är ett bortglömt och kantstött kort i leken. 

Kanske är det alltid lika dumt av mig att jag lever ut min sorg. De som inte gör det verkar få fler människor runt sig. De är så fina när de står ut med sin egen smärta och fortsätter att hjälpa andra. Men jag är vad jag är; just nu i brännande het sorg som emanerar från hela min varelse. Precis som Vivien Leigh. Saker och ting gick inte så bra för henne heller, trots att hon var en älskad skådespelerska. Jag tror ingen såg henne för vem hon var, på riktigt. Det man ser genom TV-rutan är riktiga tårar.

Jag vet inte vad jag vill säga, riktigt. Jag är ensam. Jag vill inte dö. Vad mer kan jag säga?...

Finns mycket mer att berätta. Jag är till exempel väldigt förtjust i just keltiska symboler. Mycket därav har jag fastnat för Morrigan, en irländsk krigargudinna som tyckte väldigt mycket om sina korpar. Kaja råkar vara mitt favoritdjur för övrigt. Antar att min fascination för krigsidoler har lite att göra med det faktum att jag är emot pratet om att kvinnan enbart skulle vara förförisk eller fruktbar, men också på grund av att jag värderar styrka.

Jag är mycket intresserad av Arlinskis teori om att all kunskap som någonsin har funnits på jorden finns samlad i en slags sfär som man kan kanalisera. Det skulle kunna förklara intuition, förutom det faktum att man själv har mycket gömd kunskap från tidigare liv.

Energier är roliga. Eller ja, användbara åtminstone. De håller i en slags balans. Något jag har förstått är att ju närmre du är en annan själ, desto lättare har du att känna av den personens tillstånd.

En annan viktig grundessens i kaosmagi är att allt sker när det behöver ske. Jag kan alltså oftast inte framkalla något jag inte har ett behov utav. Skulle jag önska mig mer pengar kan jag inte gå och göra en ritual bara för det, för jag behöver det inte på ett själsligt plan. Det är föressten därför jag använder mig av olika ikoner och trosammanfattningar; det är det enda sättet att faktiskt kunna anpassa min vilja.

Jag tror på att alla har en demon. Ordet demon är lite av en felsägning för det kan lika gärna stå för psykiskt försvar eller de basala instinkterna. Min egen demon är ganska bokstavligt där så som jag föreställer mig honom efter hand. Det är en tröst och mycket tack vare honom jag tog mig igenom många svåra år. Visst kan jag föreställa en kvinna också, men hon syns inte lika ofta och det är för att hon är min passionerade sida. Hon liknar mer mig. Min manliga motsvarighet är inte särskilt lik mig alls. Svart långt krusigt hår, ljusblå ögon och ganska långsmal kroppsbyggnad. Väldigt blek. Ordet demon passar just för att det är i många fall ansett att vara en synd att tillåta sig vara stolt, stark och passionerad.

 
(the Wild Hunt, ganska passande med tanke på att människor tror att begär är något utomkroppsligt ont som påverkar människor) 

Har inte känt för att blogga på ett tag, men just nu kändes det bra att få återvända lite till mitt haven. Det är verkligen en sann liten ljuspunkt, detaljer som är för svårbegripliga för mina närmaste kan jag printa ner här utan att skämmas eller förklara vidare.

Som det här med min kaosmagi. Det är därför jag heter kaosteori på bloggen; jag är fullt dedikerad till kaosmagins alla utgångspunkter. Jag blev lite inspirerad att skriva om ämnet efter att ha läst flertalet Wicca-bloggar.

Kaosmagi är helt enkelt den enda magi jag någonsin klarat av att utföra. Jag har studerat alla inriktningar men följde ganska snabbt efter denna enkla form av utövning. Enkel för mig, men förmodligen oorganiserad och oseriös för andra.

Jag har nämligen en väldigt kristen grund från början. Visst finns det en enhet som skapade allt. Denna enhet vill jag inte återförenas med. Jag känner att jag har blivit min egen. Däremot vill jag tacka moder natur för allt gott hon gör mig och all den energi hon skänker mig när jag gör skogsritualer.

Hemma så utför jag allt ifrån blodsmagi till andra mer egyptiska ritualer. Det är väl ungefär här jag brukar få onda ögat från alla andra magiutövare som pekar på mig och säger att så får man inte göra. Men jag gör. I väldigt ensam utsträckning, eftersom jag verkar vara den ende som anser att magi är vad utövaren gör den till, redskapen i sig själva är varken "svarta" eller "vita". En kniv är bara en kniv, du kan skära upp grönsaker med den i vanliga fall, eller hur?

Det är lite svårt att vara kaosmagiker, egentligen. Vi har inget speciellt forum på nätet att gå till, och vi pratar oftast inte ens med varandra just därför att vi inom vår egen kategori utövar så pass olika att vi tror oss vara ensamma om vår egen kultur. Själv anser jag att det finns mycket att diskutera, det finns många likheter som kan sättas i samband om man bara öppnar sig.

Känner mig manad att skriva mer, men just nu räcker det. Det kändes skönt att skriva av sig lite.

(Kaosmagins "tecken" väldigt vacker stjärna i mitt tycke)

Jag har bestämt mig för att försöka. Vad som än händer idag har jag mat och värme. Vad som än händer har jag ett nytt Dexter-avsnitt att se på när jag kommer hem. 

Jag såg Donnie Darko och American Beauty igår, båda två passar bra ihop för de innehåller samma sak: evolvement. Förståelse. Utveckling. Sådant gillar jag. Blir rentav lycklig när jag ser den gamla farsan börja röka gräs, trots att det i sig själv inte borde vara något positivt. Älskar fri vilja. 

Så på tal om det, prins i pentagram igen. Det är bättre än den blå jag fick innan, men den avspeglade bara mina rädslor. Sen två kort till som bekfräftade mig, och det var väl ungefär vad jag behövde för det började kännas som ett sugande svart hål av energibrist igen. But I guess that's what I get from trying to stay in the middle. Det är vad jag är. Det, och mycket mer.

Det är nu exakt bara en dag kvar tills truckförarutbildningen. Varför de satte den samma dag som jag ska ha mitt allra första möte med en socialsekreterare förstår jag inte, och det sa jag också. Förgäves. Allt eller inget. Okej, då.

Nu när jag sitter med morgonkaffet drabbas jag av scenskräck. Början till en mjuk ångest som skulle kunna skjuta i höjden till något annat. Kommer på att jag inte hanterar stress särskilt väl, det bevisar senaste bakfyllan på grund av Basement om inte annat. Jag har hundra olika sätt att hantera stress, men sen har vi ju den lilla summan av mindre bra alternativ som är indirekt skadliga. 

Hur ska jag hinna äta? Hur ska jag hinna andas ut? Hur ska jag kunna framställas på bästa sätt? Hur ska jag kunna lyssna och göra rätt? Kommer jag ens ha nytta av det här? (På sista frågan, svar ja om jag nu är seriös med att få arbete i ett halvår, svar nej om jag är antagen till vårens kurser men vi vet ju oddsen för det)

I carry a gift that I have been blessed with
My soul is adrift in oceans of madness

Det är synd att jag inte är nattdjur. Jag älskar den kalla omslutande luften, det var ganska skönt att gå ut på kvällen för mitt illamående blev lite bättre av kylan. Har känt mig så trött och konstig den senaste tiden. Tänker hela tiden att det är cancer eller graviditet, men jag är ganska trött på båda teorierna. De stämmer ju aldrig ändå. (Som när jag vaknade upp ur narkosen och var besviken över att jag fortfarande var vid liv, it's all pretty ironic)

För när jag vill leva vill ingen annan det. Jag hoppar upp och ner men alla rycker på axlarna. För det mesta. Beror väldigt mycket på vad jag är exalterad över, förstås. Som sagt, har nämnt det här problemet med tid innan men det är verkligen något som förstör för mig.

On a completely different note (För de som inte hänger med)

Det här är intressant för mig även om ingen annan tycker det är ett dugg relevant; Förmågan att kunna tänka sig in i vad andra tänker och förmågan att kunna planera inför framtiden aktiveras av samma del i hjärnan. Dvs fantasi och empati aktiveras av samma centrum, och är därför kallat "the human sparkle". Eftersom det är den delen av hjärnan som saknas på djur.

Därför ljuger de som säger sig vara empatilösa. Det är helt enkelt inte vetenskapligt möjligt om man nu kan planera inför morgondagen. You've gotta love science sometimes.

Jag försöker verkligen. Jag köpte julmust och en hel kartong Geisha. Försökte tända ljus och mysa till vintervädret.

Sugs istället in i ett svart hål som säger att jag inte kan leva såhär. Tände ljuset igen på natten för jag blir mörkrädd när det inte ligger någon bredvid. Jag måste istället förbereda mig för ännu en vecka eller två utan en enda person att prata med. Basement räknar jag inte, för det är själva den mänskliga värmen jag är ute efter och det får jag naturligtvis inte när jag är där.

Mår fortfarande lite dåligt sen AF-besöket med Basement i spetsen. Det var en massa jobb utplacerade på bord och fastnålade på väggar. Jobb jag inte är kvalificerad för. Vad mycket det är som jag inte kan.

Men självklart är det sådant andra inte kan för annars skulle väl de jobben redan vara tillsatta innan de var utannonserade. Jag tar det här på för stort allvar. Jag känner mig bara så ensam idag.

* * *

Har en långsam morgonrutin, måste dricka kaffe och lyssna på rätt antal låtar och givetvis kolla igenom alla flikar ordentligt. Serier, forum, bloggar osv. 

Det går inget vidare idag när jag vet att jag måste stressredigera mitt CV inför mötet med jobbcoachen idag. Jag fattar inte. Hur vanliga människor gör det. Hur hinner de slappna av innan de ska på nästa grej? Kanske bara jag som är ovan och
inte kan klämma in alltihop så tidigt som möjligt. 

Helst av allt vill jag stanna hemma men jag tror inte Luis förlåter mig om jag har slarvat med CV:t för andra veckan i rad. Honom är jag väldigt mån att göra stolt. Han har väl tydligen lyckats imponera mig, till skillnad från människorna som leker dagisfröken och inte behandlar mig som vuxen nere på Basement. 

Jag hade en kort period förra hösten när jag lyckades skriva upp saker i en kalender, och var hyfsat duktig på att skriva anteckningar på lektionerna. Annars är jag ett ganska hopplöst fall när det gäller kalendrar. Jag glömmer helt enkelt bort att de finns och vad de är till för, jag strular ner något på ett löst papper om det behövs. Eller helst datorn ifall den är i närheten. Haha, jag älskar att jag kan skriva ett helt inlägg om anteckningar. Jag älskar att inte ha någon publik som kan säga bu eller bä. 

Ni finns därute, men ni hittar inte hit. Jag är osynlig och trivs med det!