Nu är det ganska exakt tre månader jag har kvar att bestämma mig om jag vill sälja av allt och flytta utomlands. För minuten jag betalar in skatten så har jag inte längre råd att fly. Jag har åtminstone alltid gillat det som en slags utväg. Jag skulle inte få bo särskilt dyrt, förmodligen i något skjul, och tvingas ta arbete som djurdrivare. Men den tanken låter ganska rogivande faktiskt. Jag har nog läst för många böcker.

För var man än flyttar måste man ha visum och betala skatt. Det är nog det som förstör drömmen ganska rejält, för jag har någon slags drömvision om att allt sådant inte behövs, att man flyttar över någon slags tidslinje och plötsligt finns inte något politiskt system, och... men sen när har det inte funnits, kan man ju fråga sig. Jag vet faktiskt inte, hur betalar bönder skatt i fjärran länder? Dessutom skulle de nog syna mig uppifrån och ner och sen skratta högt åt det faktum att här kommer en svensk tjej och tror sig leka Nangijala.

Nej. Det är och förblir en dröm, helt klart. Dessutom har jag någon form av vilja att bygga vidare på det här sjunkande skeppet. Det har blivit lite av en tanke nu att flytta till Malmö.

Det väderbitna inuti blir inte riktigt härdat. Det kommer ständigt tillbaks. Jag har valt komedifilmer och sett roliga serier för att försöka komma ur alltihop, men trots att jag skrattar så är det någonting i bröstkorgen jag vill riva ut. Jag vet vad den känslan vill. Jag vet att den finns där. Jag vet att jag inte är kreativ, utan bara destruktiv. Mest destruktiv. Och mest ingenting.

Får minnesflashbacks över alla dåliga försök att få stöd där det inte finns någon hjälp att få. Någonstans tar allt slut. Någonstans tar jag slut.

Jag blir riktigt förbannad.

Andra kan forma om sig och inte ens märka att de inte är sig själva, varför kan inte jag det? Varför måste jag vara själv? Varför hjälper inget?

* * *

För ovanlighetens skull är jag så trött att jag skulle kunna gå och lägga mig igen, men jag har redan fejkat mig sjuk tre av fem dagar så det skulle vara ganska misstänkt om jag var där igår men inte idag. Eller fejka och fejka, jag mådde ju dåligt men hur förklarar man det för en överordnad? En som inte ens har hand om min lön, men som snarare är tredje part i någon slags snedknullad välvilja?

Det river och sliter men jag tänker visa upp min icke-duschade nuna och le trött som jag alltid gör när något frustrerar mig. De vet precis vad jag tycker om den här verksamheten, men det hjälper ju inte situationen om jag sitter på varje möte och skriker alla förolämpningar jag nu kan komma på, för det är inte deras fel att jag är där. Det är mitt eget, för att jag var sjuk och var tvungen att ta bort en njure och hela den där historien.

Så, jag dricker kaffe och fortsätter låtsas vara aktiv. Påminner mig väldigt mycket om prostitution förutsatt att man inte njuter när man fejkar sin entusiasm. Betalningen är nog ungefär detsamma också. Enda fördelen är att jag slipper ha kortkort och urringat nu när det är kallt. Hurra.

  Yeah, 's me.

Sitter och saknar mitt exemplar av Master & Margarita. Trots att jag inte tyckte den var så värst bra när jag läste den. Den har väl vuxit med avståndet antar jag.
Den finns i en låda långt bort och jag kan inte hämta den. Då skulle jag behöva hälsa på mamma och det är något jag tyst har svurit att aldrig göra.

Sen har jag bestämt mig för att faktiskt sluta upp med att vara seriös på internet. Jag sitter med längtan i bröstet varje gång jag ser någon som ser ut att kunna vara en vän för livet, men i själva verket är det som att vänta på påskharen nu för tiden. Den som förr alltid kom med choklad, men numera finns det bara oseriösa människor med brist på charm och humor som befolkar forumen. Eller så är jag sämre på att leta. I vilket fall som helst, jag lägger locket på alla kåta forumsförsök.

Sen önskar jag att jag kunde komma lättare undan och automatiskt hitta ett jobb eller plugg innan ytterligare sex månader av mitt liv rinner ut i sanden. Men som saker och ting faktiskt är; det är bara att försöka svälja skiten och fortsätta byta taktik en gång i veckan för att slippa känna att jag har blivit beroende av alkohol igen.

Det hade kanske känts som att jag stöter bort hjälp när jag väl får den, men jag vet att det inte är så. Av alla råd jag har följt som inte har fungerat så önskar jag att det hade funnits en metod eller en väg att gå förutom min egen. Det är så ensamt. Det är så fullt av vattenlösliga tankar. Så tomt och vackert.

Jag tycker orden "börja om" är en hopplös mening. Du kan aldrig börja om en relation, du kan bara välja att fortsätta bygga på den eller helt underminera den. Personen jag hade gjort besviken med mitt beteende tyckte att vi skulle börja om, vilket borde ha varit positivt i sig självt, men min stolthet har återigen fått sig en törn av att ha blivit missförstådd.

Lyssnar på Vnv Nation - Rubicon och har ångest igen. Ångest för att jag inte får saker att gå ihop. Trots att jag har fattat reglerna.

Nothing I can do that I have not done.
No words I can say. No truth left that I can see.
Tell me what to do so I do nothing wrong.
Something I can hope for. Something real that I can see.
So nothing falls apart. So that it does not end.
I cannot return. I can't start again.

Det är jävligt otacksamt att stå på andra sidan sjön och skrika. Skönare att kunna sjunka rakt igenom vattnet men så har vi ju det här med naturlagarna jag heller inte är något fan av.

Jag har tänkt igen på det här med att bli lärarinna. Jag tycker redan det är tufft att försöka stå kvar vid mitt beslut, inte minst för att jag kanske inte lever upp till någon högre social standard, men också för att det kommer att bli en tung press när de andra lärarna har både det ena och det andra att säga om min person.

Det finns inga som helst tvivel på att de kommer titta snett på mig, för jag är ju trots ingen bra & stadig förebild. Jag är singel, lever för dagen och kan inte för mitt liv hålla ett jämt tempo med vad jag vill och vad jag faktiskt åstadkommer. Jag gillar inte ens barn. Jag är faktiskt rädd för dem. Men någonstans djupt inom mig vill jag så hemskt gärna Göra Nytta. Ge de små en chans. Ge mig själv en chans. För jag tror att jag har mognat litegrann.

Som en gammal spelnörd jag numera är känner jag en längtan i hela kroppen av expansionen till World of Warcraft. Ändå minns jag hur ensamt det blev i slutet.

Det var som att gå omkring i den verkliga världen fast i mer färg. Men samma utfrysning. Jag vandrade bara planlöst omkring och flög upp till stora höjder med min drake där jag satt och kikade ner på vattnet eller den vackra himlen.

Kan nästan höra Goo Goo Dolls - Iris spelas i bakgrunden. Spelet hade varit perfekt om jag bara hade haft fler vänner som spelat det. Nu är det bara mitt ex och ett stort antal nördar som bråkar om vem som har bäst rustning eller bäst vapen.

Jag orkar inte med något sånt.

Satt ändå på bussen och tänkte på hur roligt det var när det väl var ett bra spel; samarbetet och färgerna. Som att leka bumbibjörn och rädda världen.

Men nej, World of Warcraft är än så länge ett avslutat kapitel. Det kommer säkert fler spel jag  kan spela ihop med mina vänner!

* * *

Jag sitter med kaffe och lyssnar på Eluveitie - Inis Mona på repeat. Är hemma hos... ja ni kan nog gissa. Misstänker ändå att fler har hittat hit. Känns väl egentligen ganska dömt att försöka dölja något på internet. If there's a will, there is prying all over the place.

Jag har aldrig kunnat dölja ett dugg. Det är både en svaghet och en styrka. Jag ser fördelarna med att vara sluten, allt blir mindre obehagligt när man får en bit i taget och inte hela grisen på en gång i halsen. Dålig metafor, men jag känner mig inte särskilt mjuk i kanterna. Inte än. Det kanske kommer. För nu har den verkliga vintern frätt hål i bröstet på mig och jag ler inte godmodigt och säger att allt är okej. Jag säger bara att det råder vapenvila just nu.

* * *