Han är borta nu, men han kommer snart hit igen om några veckor. Får se vad som händer tills dess. Jag vet inte vad jag ska göra mer än att ta en dag i taget.

Fysiskt är vi ett, men hela mitt jag glider hela tiden undan som om varken jag eller demonen fanns till.

Hans effekt går bara att älska som heroin, inte som kindred spirit.

Jag tänker klarare när jag är själv. Jag känner mig starkare. Jag blir svag så fort jag låter huvudet vila mot någon annan. Jag vet inte hur jag ska vara mig själv med någon annan, jag hör inte min inre röst.

Just nu känner jag mig osäker ifall jag vill åka till Stockholm på julen. Jag vill egentligen ingenstans, för var jag än vänder mig finns nackdelar med allt.

Let, everyone choose their own road
A hundred times harder shall be my way
But I blame neither Devil nor God
In the end for it all I'll have to pay

Det kliar. Konstigt men sant, det kliar inuti bröstkorgen, fysiskt, som om det är någonting man kan bota med en antibiotikakur.

Det är det där med att gång på gång stampa med fötterna över alla förhoppningar. Det fungerar inte, ändå måste jag göra det gång på gång. Måste göra det för snart stiger han ut ur den där dörren och det blir aldrig samma sak mellan oss igen.

Folk kommer med sina kondoleanser. Jag orkar inte se på. Det är samma sak varje gång. Så fort det är något greppbart kan folk ställa sig där och klappa på axeln, men är det något diffust som "jag ligger hemma och gråter" så är det inte ett godtagbart skäl för att de ska komma dit med sitt stöd. Jag är tacksam men bitter för de som har visat sin goda natur när de har förstått läget. En del har inte gjort det alls och jag är glad för att de antingen är för fega eller inte orkar låtsas bry sig.

Skitsamma, det här är inte deras verklighet. Det handlade om Oss.

Jag kan bara inte låta bli att gråta igen när jag tänker på det faktum att om han hade satt ringen på mitt finger hade jag inte tvekat att säga Ja. Trots att vi inte är tillsammans, trots att vi är dysfunktionella. Kärlek är inte logisk. Kärlek är ett brännande arv som pyr aska en gång i decenniet.

(I wish I could stop the time. I hate time.)

Jag är hittills grymt nöjd med mina senaste inlägg på ett sätt som jag inte var när jag skrev bara för att de få jag känner skulle få läsa och liksom vattna ur en yta som bara finns där ibland. Det var för komersiellt. Här slipper jag bry mig, men det är ändå annorlunda mot när jag skriver i ett Word-dokument. Här kan det hända att någon läser som inte känner mig, men jag är mer inriktad på tanken att jag är som ett hemligt sanningsserum i den här undermåligt CSS-redigerade sidan av verkligheten.

Har slutat gråta och därmed också slutat tänka på att det är slut. Jag bryr mig inte längre, och det kan jag med ärlighet säga att det känns bättre. Det hade varit bra, det hade varit färskt, om han ändå hade kommit hit igår. Det hade kanske kunnat rädda någonting. Ska inte säga att det inte fortfarande går, men det är ändå tveksamt i dagsläget. Jag har accepterat att jag är singel till slut. Det tog mig några dagar att smälta, men nu har jag insett att det är egentligen en bra sak så fort kärleken och förhoppningarna blivit till ännu en skorpa på huden. En sådan som mig ska inte vara tillsammans med någon. We're free to roam the country.

Ser på Hellsing under en duschvåt lugg, ska ge mig ut för första gången på flera dagar sen också. Lägga näsan i mossan och bara andas. Det är det här jag är till för. Malicious or not. 

Carry your cross and I'll carry mine, dig your own hole and you'll be fine. 

Antingen var det min morfar som sa det, eller så var det Snövit och de 7 dvärgarna som hade en liknande livsfilosofi. Kommer inte ihåg morfar mer än att han brukade ha stora träningslinnen. Jag borde väl egentligen kunna minnas mer eftersom jag var åtta när han dog, och jag har klara minnen till och med från när jag var tre år. Men på något vis sköt jag honom ifrån mig när han dog.

Han får vila i frid nu, minns jag att jag tänkte. Jag släppte honom helt, som om han aldrig hade funnits där. Kunde inte klämma fram en enda tår på begravningen. Han hade det bättre, det var jag som fick kämpa vidare med hans dotter. Vi är tre generationer fucked up women. Det är inte hans fel. Det var inte ens hans riktiga dotter.

Jag tror inte att jag får se honom när jag dör heller. Jag tror att det som var min morfar är borta för evigt. Det är bara jag som måste leva med mig själv för att jag har valt det, och fortsätter att välja, även om det inte är logiskt. Eller så är det de facto det enda logiska. Min egen själsöverlevnad. Det dövar ingenting, det är naket och vitt. Ensamt. Vi får se.

Han sover hos någon annan nu. Han är hos en annan kvinna. Smeker någon annans kropp, låter sin bröstkorg bli till en vilokudde för någon annan.

Jag vet inte ens varför jag ser på sådana skitfilmer. Det var en jättevacker dansfilm som handlade om ett ungt par som blev tillsammans, det var inte förrän i slutet av filmen då de var tvugna att göra slut som jag slungades tillbaks i verkligheten.

Jag funderade på att sticka till någon bara för att trösta mig och komma på fötter igen med något slags reboundsex, men ärligt talat det förstör mig bara mer än det här gör just nu. Jag hade säkert fått göra det för hans del, men det kvittar. Jag vill inte.

Han sover hos någon annan nu. Någon annan som inte ens stjäl mina drömmar, han ger dem frivilligt. Jag hatar inte henne, jag hatar mig själv just nu.

* * *

Fri som en fågel eller frihet som flyger i viktlöshet. Nej. Promenera runt i cirklar frihet. Bita läppen frihet. Existera för existerandets skull frihet. Det är en rättvisare beskrivning.

Jag blir nervös av att ingenting förändras. Lets sing a song for the broken-hearted.

Det river riktigt i fingrarna att skriva av mig, det är sällan det blir såhär. Vanligtvis får jag sitta en bra stund och sedan sakta klämma ur mig ett par droppar i taget och formulera korta meningar som små spikar jag spikar fast varje vecka. Äckliga jämförelser, jag vet. Det är äckligt.

Allt är äckligt. Jag bor på en kompost och jag vägrar ta livet av mig när jag inte har städat hemma.

Kanske ska konfigurera mig själv lite bättre så att jag åtminstone fungerar.
Göra praktiska saker som de ska vara, inte så som jag kommer på att de ska vara efter hand. Men vad jag menar är, hur i helvete kan jag ha alla dessa viktiga saker på en slags hold-linje som bara tutar upptaget hela tiden? Vart någonstans kommer jag med det? Det är ju ett skämt, det här. Så mycket att ta itu med, men som en skrämd alkohollist håller jag mig undan för det känns inte som att jag har därute att göra längre. Jag har börjat undvika människor igen och det är inget bra tecken. Å andra sidan är det positivt att jag inte låter dem styra min tillvaro så som det ofta blir, för det leder bara till enorm besvikelse och en stark känsla av att bli bortprioriterad.

Det är nog de här dubbla verkligheterna jag är trött på. Allt ska vara på ett sätt. Allt. Gör livet enkelt för mig. Ta bort det som inte stämmer.

Ta bort den här smärtan i bröstkorgen. Tillsätt ett välstädat hem och vackra kläder, allt det där jag faktiskt har haft men som jag aldrig lyckats behålla i jakten på livet. Addera ytterligare ett par vänner och en pojkvän. Gör ett kontaktnät åt mig. Fixa ett jobb och sköt mina studier. Allt det där som jag så TOTALT har misslyckats med. Allt detta ska vara eget ansvar, men kom igen... jag är ju helt värdelös på dessa saker. SPÄRRA IN MIG. Gör någonting. Ni gör ingenting. Jag gör ingenting. Livet står stilla. Jag borde inte ens finnas.

Jag borde inte ens få finnas.

Som så ofta när jag var liten, rädd och otålig så kollade jag klockan. Ett steg närmre kvällen och sovdags var alltid bra. Ett steg närmre varje ny morgon var bra. "Det är en ny dag imorgon" sa alltid mina föräldrar, och jag vågar påstå att det är ett av de bästa tips jag någonsin fått av dem. Kanske det enda tipset. 

Så just nu räknar jag. Halvtimme på halvtimme flyter iväg som ett segt klister. För min kapsejsade båt ännu ett steg närmre. Get it done, get it over with. 

Jag har inget liv. Jag väntar hela tiden på livet, eller försöka springa ikapp det, eller hota tiden till döds. Men jag finns bara här utanför. 

Här. Utanför. 

Det är där jag alltid har varit. Vill passa på att ge tiden fingret, för jag trodde att jag åtminstone kunde lita på all denna försäkran att tiden läker alla sår och att saker kommer att bli bättre. Saker är exakt som de alltid har varit.