Det ringer plötsligt. Tror först att det är pappa som ringer och vill göra ett långt och utdraget samtal om saker han tycker är viktiga. Men det visar sig vara ett blombud. Jag panikföser in alla kläder på golvet till köket och stänger dörren. 
Sätter upp håret i någon slags vissen ormbunke och väntar spänt i några timmar. Till slut dyker det upp en tveksam kort tjej med glasögon. Hon håller en bukett som hon tveksamt ger mig, och jag mumlar ett tack och stänger dörren. 
Jag ville inte hoppas på något, men när jag slet av pappret och drog tag i kortet med avsändaren så visste jag ändå att det var från honom.

Sen fick jag reda på igår att jag är antagen till en grundkurs i Engelska i vår! Trodde inte det var möjligt, hade gjort en sen ansökan på måfå och egentligen inte hoppats på någonting, men så får man plötsligt beskedet att man kommit in. Kanske låter lite dumt med ordet grundkurs, man får inte läsa kursen om man inte har läst upp till Engelska B på gymnasiet. Kollade igenom studieplanen, jag får tydligen läsa Frankenstein originalet till sommaren!

Så då var det ju det här med val. Ska jag öka på studieskulderna eller snällt sitta kvar på socialkontoret? Jag kommer att ha samma studieskuld som en läkare när jag tar examen, men vad kan man göra åt det. Just nu fungerar jag mentalt bättre med att plugga än med att jobba. Jag vågar inte riktigt tro på att saker håller på att lösa sig. Efter det här året undrar man.

* * *

Kände mig sjuk imorse, var konstant trött, yr och med en konstig känsla i kroppen. Struntade i att åka hem, blandade istället citronjuice och ingefära för att dämpa halsen och lite andra små knep sådär som tillsammans blir en nyttighetsbomb av nukleära format. Take that, you stupid cold. 

Sålänge jag inte tänker mår jag bra. 

* * * * *

Så, nu har jag spenderat en bra stund med att titta på Lejonkungen med engelskt tal och krama mitt mjukislejon som man fick gratis på ICA. Fanns nästan inga lejon kvar sist jag kollade i lådan, bevisar bara att folk uppenbarligen väljer de starkaste djuren före alla sköldpaddor och vad det nu mer var för något.

Bästa julen någonsin, och det är för att jag har fått vara själv.

Håller långsamt på att bli förkyld, men det är inte mitt största problem. Mitt största problem är att jag inte kan få igång spelet jag väntat på, och frustrationen över något så litet är en stor tyngd på den gamla frustrationen som lurar.

Den som har att göra med att jag fortfarande inte kan kommunicera. Det jag skriver eller säger har ingen betydelse för andra, I don't make any sense. Jag finns inte. Eller? Jo. Det verkar ju så.

Men om man nu ska jämföra, det är här är en bättre jul än de senaste åren. Jag får vara ifred med min trötthet. Jag har ingen som står och skrattar glättigt över mig och säger saker som inte betyder något.

Den enda önskningen är att jag hade kunnat hoppa in i TV:n och hjälpa till att dela ut mat och julklappar till alla hemlösa. Och göra det utan ett medlidande försäljningsleende.

* * *

I can never be human.

Det är ingenting som står skrivet i stjärnorna, vad jag vet. Men det är så det har utvecklats sen mina celler kom till. Jag vet att det finns personer som påstår att alla har en arvssynd, men det här är inte genetiskt.

Men jag har något inuti. Någonting jag inte ens vill bli av med, för om saker vore annorlunda skulle det vara en styrka, inte en svaghet. Jag har spenderat åratal med att leta efter någon som har samma "sak", men jag tvingas ge upp. Det finns inte.

Jag kan aldrig bli en del av mänskligheten. Jag kan göra samma saker, men jag kan inte besegra min egen natur - den vill finnas den också.

* * *

Det var något han sa om självbehärskning. Jag övervägde det ute i köket. Inte om varför det trampar på en öm punkt, för jag vet så väl varför, men om hur självbehärskning skulle vinna mig ett lyckligt liv.

Visst. Det är inte bra att få panikångest på arbetsplatser, det förstod jag redan på min praktik i skolan när en skribent ledde ut mig bakvägen för att inte ställa till med en stor scen, och hur denne suckade åt situationen. Så jag har arbetat bort det.

Får jag ångest så får jag det hemma, jag klarade av det ganska galant på mitt sommarjobb två år senare. På egen hand. För vem skulle ha gett mig "verktyg" som jag inte redan frågat efter? Ingen.

Men såhär är det: ingen besvikelse eller ilska utåt, betyder också ingen djup glädje när någonting riktigt fint händer. Jag tror inte att många förstår vad det betyder att tona ner alltihop och bara vara trevlig. Men jag vet att många vill ha det så. Så det är därför jag ens har övervägt det, med tårar i frustration. Det handlar inte om behärskning för att det är praktiskt på en arbetsplats längre, det handlar om att vara praktisk i hemmet där man förväntas vara precis likadan. Bara lite mer sexig eller husmoderlig eller "aktiv".

En sak är dock jävligt säker. Jag vet hur långt jag har kommit, och jag kan bara hoppas jag inte har så långt kvar tills jag får det jag verkligen vill ha.

* * *

Drömde en slags snabbspolning genom femte klass, trots att jag hela tiden var medveten om att jag var vuxen. Det var ändå som att tappa kontrollen, att uppleva allt igen. Historien löpte som så att jag hade flyttat hem till mamma igen i det huset vi hade bott i före högstadiet. Som vanligt tjatade hon på mig, och jag minns att jag tänkte att här stannar inte jag, jag flyttar någon annanstans, upp till Grythyttan igen om det är så. Hennes nöjda grin var det sista jag såg innan jag stack iväg.

Jag var sen till skolan som jag faktiskt ofta var på den tiden. Men kanske lite väl sen, vi skulle ha börjat för en timme sen och jag tog en runda på stan istället. När jag skulle över en bro förvandlades den till en linbana som höll fast mina händer och löpte uppåt istället för neråt. Jag landade skräckslagen på en platå och kröp in i fönstret på ett ställe som såg ut som Biltema.

Därinne skymtade jag min gamla fröken Erika. Sen såg jag resten av klassen. Ganska snabbt fann jag mig i situationen och resonerade att jag kan ju gå med dem nu istället och hoppas på att få lite närvaro i alla fall.

Erika hittade mig i hörnet och sa "men där är du ju", med det där uttråkade döda tonläget hos en vuxen som läxar upp ett barn för miljonte gången. Hon ledde oss in till en intilliggande butik som visar sig vara den gamla BR-butiken med leksaker. Hon ställde upp alla på ett led och delade slumpmässigt upp oss i två led uppstaplade mot varandra.

När man var utplacerad skulle man sätta sig ner bland alla mjuka leksaker. Jag får absolut flipp när hon leder mig som en barnunge till min plats och jag sätter mig dramatiskt ner och slår omkull leksaker för demonstrera att säga att om hon nu vill behandla mig som ett barn kan jag lika gärna uppföra mig som ett. Hon ignorerar mig och går vidare till nästa.
En kille i min klass börjar kasta några små studsbollar på mig, och nu bryter jag ihop totalt. Jag skriker, sparkar och springer ut ur butiken och ungefär här förvandlas jag till något sorts monster med vitt hår.

Den här drömmen gör mig irriterad och orolig. Kortfattat betyder den två saker. Ett, jag är besviken på min gamla fröken för att hon aldrig tog tag i det faktum att jag var mobbad. Två, jag var alltid så känslig mot saker som var praktiskt och pedagogiskt onödiga, så som många moment på dagis och lågstadier faktiskt var utformade. Helt idiotiskt. Hoppas att jag aldrig blir en sådan lärare. And this is why I'll always be different.

If I go will you follow me through the cracks and hallows? 

Läget är ganska indifferent, med någon tvist av hunger som vanligt. Jag förstår inte min egen längtan till det mystiska, men den finns där och vad kan man göra. Den finns till för att föra saker närmre, men vad jag svamlar om har tappat betydelse. Jag orkar inte längre se mig om.

Vad ska jag med mystik till, den är ungefär lika effektiv som ensamhet. Man ser en sak man inte kan förklara för någon annan, och så är det med den saken. Värdelöst. Helt enkelt värdelöst.

Enjoy the silence...