Satt en stund och funderade på vad som värkte i bröstet. Sen kom jag på det. Jag har massor av manliga förebilder - de må ha svårt med andra saker i livet men de är riktigt bra på att bli omtyckta och få folk att gilla dem för att de är raka och säger vad de menar. Det är och förblir en källa till inspiration, en elitism på den allra bästa nivån. 

Sen har vi då den kvinnliga sidan. Jag tänker så det knakar men hittar ingen förebild. Jag hade Lucy Lawless (Xena) ett tag, men det har mer och mer blivit en fantasifigur som jag inte riktigt kan relatera till längre. Vem finns då kvar? Ingen. 

Varför det då? Ptja. Jag kan komma på ett par anledningar faktiskt. Som att mitt eget kön gillar att skapa konflikter genom att komma på de mest fantasirika lögnerna och sedan strunta i konsekvenserna. För det andra, om de har ett problem så snackar de inte om det med den som de är sura på, de lider i tystnad och pratar om problemet med EN ANNAN person, i väntan på att man själv ska fatta vad som pågår och ta upp det. 

Män gör inte sådant på reguljär basis. De behöver det inte, om de inte jobbar i mediebranschen. Jag fattar inte vad som ska vara så förbannat svårt. Skyll inte på hur vi uppfostras olika, det håller inte längre. 

* * *