Antingen var det min morfar som sa det, eller så var det Snövit och de 7 dvärgarna som hade en liknande livsfilosofi. Kommer inte ihåg morfar mer än att han brukade ha stora träningslinnen. Jag borde väl egentligen kunna minnas mer eftersom jag var åtta när han dog, och jag har klara minnen till och med från när jag var tre år. Men på något vis sköt jag honom ifrån mig när han dog.

Han får vila i frid nu, minns jag att jag tänkte. Jag släppte honom helt, som om han aldrig hade funnits där. Kunde inte klämma fram en enda tår på begravningen. Han hade det bättre, det var jag som fick kämpa vidare med hans dotter. Vi är tre generationer fucked up women. Det är inte hans fel. Det var inte ens hans riktiga dotter.

Jag tror inte att jag får se honom när jag dör heller. Jag tror att det som var min morfar är borta för evigt. Det är bara jag som måste leva med mig själv för att jag har valt det, och fortsätter att välja, även om det inte är logiskt. Eller så är det de facto det enda logiska. Min egen själsöverlevnad. Det dövar ingenting, det är naket och vitt. Ensamt. Vi får se.

Han sover hos någon annan nu. Han är hos en annan kvinna. Smeker någon annans kropp, låter sin bröstkorg bli till en vilokudde för någon annan.

Jag vet inte ens varför jag ser på sådana skitfilmer. Det var en jättevacker dansfilm som handlade om ett ungt par som blev tillsammans, det var inte förrän i slutet av filmen då de var tvugna att göra slut som jag slungades tillbaks i verkligheten.

Jag funderade på att sticka till någon bara för att trösta mig och komma på fötter igen med något slags reboundsex, men ärligt talat det förstör mig bara mer än det här gör just nu. Jag hade säkert fått göra det för hans del, men det kvittar. Jag vill inte.

Han sover hos någon annan nu. Någon annan som inte ens stjäl mina drömmar, han ger dem frivilligt. Jag hatar inte henne, jag hatar mig själv just nu.

* * *

Fri som en fågel eller frihet som flyger i viktlöshet. Nej. Promenera runt i cirklar frihet. Bita läppen frihet. Existera för existerandets skull frihet. Det är en rättvisare beskrivning.

Jag blir nervös av att ingenting förändras. Lets sing a song for the broken-hearted.

Det river riktigt i fingrarna att skriva av mig, det är sällan det blir såhär. Vanligtvis får jag sitta en bra stund och sedan sakta klämma ur mig ett par droppar i taget och formulera korta meningar som små spikar jag spikar fast varje vecka. Äckliga jämförelser, jag vet. Det är äckligt.

Allt är äckligt. Jag bor på en kompost och jag vägrar ta livet av mig när jag inte har städat hemma.

Kanske ska konfigurera mig själv lite bättre så att jag åtminstone fungerar.
Göra praktiska saker som de ska vara, inte så som jag kommer på att de ska vara efter hand. Men vad jag menar är, hur i helvete kan jag ha alla dessa viktiga saker på en slags hold-linje som bara tutar upptaget hela tiden? Vart någonstans kommer jag med det? Det är ju ett skämt, det här. Så mycket att ta itu med, men som en skrämd alkohollist håller jag mig undan för det känns inte som att jag har därute att göra längre. Jag har börjat undvika människor igen och det är inget bra tecken. Å andra sidan är det positivt att jag inte låter dem styra min tillvaro så som det ofta blir, för det leder bara till enorm besvikelse och en stark känsla av att bli bortprioriterad.

Det är nog de här dubbla verkligheterna jag är trött på. Allt ska vara på ett sätt. Allt. Gör livet enkelt för mig. Ta bort det som inte stämmer.

Ta bort den här smärtan i bröstkorgen. Tillsätt ett välstädat hem och vackra kläder, allt det där jag faktiskt har haft men som jag aldrig lyckats behålla i jakten på livet. Addera ytterligare ett par vänner och en pojkvän. Gör ett kontaktnät åt mig. Fixa ett jobb och sköt mina studier. Allt det där som jag så TOTALT har misslyckats med. Allt detta ska vara eget ansvar, men kom igen... jag är ju helt värdelös på dessa saker. SPÄRRA IN MIG. Gör någonting. Ni gör ingenting. Jag gör ingenting. Livet står stilla. Jag borde inte ens finnas.

Jag borde inte ens få finnas.

Som så ofta när jag var liten, rädd och otålig så kollade jag klockan. Ett steg närmre kvällen och sovdags var alltid bra. Ett steg närmre varje ny morgon var bra. "Det är en ny dag imorgon" sa alltid mina föräldrar, och jag vågar påstå att det är ett av de bästa tips jag någonsin fått av dem. Kanske det enda tipset. 

Så just nu räknar jag. Halvtimme på halvtimme flyter iväg som ett segt klister. För min kapsejsade båt ännu ett steg närmre. Get it done, get it over with. 

Jag har inget liv. Jag väntar hela tiden på livet, eller försöka springa ikapp det, eller hota tiden till döds. Men jag finns bara här utanför. 

Här. Utanför. 

Det är där jag alltid har varit. Vill passa på att ge tiden fingret, för jag trodde att jag åtminstone kunde lita på all denna försäkran att tiden läker alla sår och att saker kommer att bli bättre. Saker är exakt som de alltid har varit.

Jag får krypande ångest av alla normala saker just nu. Folk som diskuterar saker som om de har levt hela sina liv precis som de ska. Prat om tvätt, bakning, dubbeldejter och bingolotto. Det som jag vanligtvis också utövar och klarar av, men nu är jag då alltså mig själv igen. Intet. 

Känner ett sug i magen och det är inte den vanliga hungern. Den här intensivare. Gör mig hård och kall inuti. Eller borde. Jag känner ingenting mer än det där suget som griper tag och slingrar sig utåt. 

Lyssnar på gammal musik, gör gamla saker och ser på nya serier. Mår inte ens dåligt av snön därute, eller det faktum att det är dags för Basement på tisdag igen. Jag fick måndagen ledig om jag ville - klart jag vill. Orkar inte ens bry mig att anledningen är att de tycker synd om mig därnere på kontoret. Jag vet faktiskt inte hur det ligger till, och jag bryr mig inte. 

Men hade jag inte brytt mig om någonting alls, hur kommer det sig då att det här suget och den här krypande tristessen börjar göra sig påmind... 

Ut och lev, säger den. Ut och lev. Jag skakar på huvudet och drar täcket över huvudet just nu, för jag vet att jag inte har råd eller energi till att rasera mig själv igen.

Låg invirad i täcket och lyssnade på ljudböcker vars serie jag redan har sett och vet allt som händer. Tyst. Lugnt. Bättre än innan när jag grinade, drack vin och kollade på min favoritfilm med läpparna synkade till alla repliker.

Alla verkar ha haft ett underbart 2010. Mitt har handlat om grusade förhoppningar, inbillningar, nederlag, sjukdomar och ekonomisk kris.

Jag satt och tänkte på pillerkartorna i skåpet som jag har sparat. Försökte räkna procents chans att faktiskt lyckas. Men något slår hela tiden bort den tanken. Min fysiska kropp lever och mår bra, sålänge den gör det finns det fortfarande en chans. Det kanske är att dra ut på lidandet, men det är värt det för det lilla "kanske" som cirkulerar runt i mjukare delar av min tankevärld. Trots bristen på bevis.

Snart dags för mitt sista besök på Basement den här veckan, sen är det helg och tomhet i en säng som återstår. I did this. I made it happen. Jag får stå för konsekvenserna.

Mår illa, och mår jag inte illla så fryser jag. Den här veckan har varit ett helvete. Först svajar min ekonomiska framtid, sen går jag och får flashbacks över högstadiet när jag tvingas in i en dålig situation. Sen idag så gjorde min pojkvän slut. This is never gonna end.

Svart. Nattsvart.