Det kliar. Konstigt men sant, det kliar inuti bröstkorgen, fysiskt, som om det är någonting man kan bota med en antibiotikakur.

Det är det där med att gång på gång stampa med fötterna över alla förhoppningar. Det fungerar inte, ändå måste jag göra det gång på gång. Måste göra det för snart stiger han ut ur den där dörren och det blir aldrig samma sak mellan oss igen.

Folk kommer med sina kondoleanser. Jag orkar inte se på. Det är samma sak varje gång. Så fort det är något greppbart kan folk ställa sig där och klappa på axeln, men är det något diffust som "jag ligger hemma och gråter" så är det inte ett godtagbart skäl för att de ska komma dit med sitt stöd. Jag är tacksam men bitter för de som har visat sin goda natur när de har förstått läget. En del har inte gjort det alls och jag är glad för att de antingen är för fega eller inte orkar låtsas bry sig.

Skitsamma, det här är inte deras verklighet. Det handlade om Oss.

Jag kan bara inte låta bli att gråta igen när jag tänker på det faktum att om han hade satt ringen på mitt finger hade jag inte tvekat att säga Ja. Trots att vi inte är tillsammans, trots att vi är dysfunktionella. Kärlek är inte logisk. Kärlek är ett brännande arv som pyr aska en gång i decenniet.

(I wish I could stop the time. I hate time.)