Jag försöker verkligen. Jag köpte julmust och en hel kartong Geisha. Försökte tända ljus och mysa till vintervädret.

Sugs istället in i ett svart hål som säger att jag inte kan leva såhär. Tände ljuset igen på natten för jag blir mörkrädd när det inte ligger någon bredvid. Jag måste istället förbereda mig för ännu en vecka eller två utan en enda person att prata med. Basement räknar jag inte, för det är själva den mänskliga värmen jag är ute efter och det får jag naturligtvis inte när jag är där.

Mår fortfarande lite dåligt sen AF-besöket med Basement i spetsen. Det var en massa jobb utplacerade på bord och fastnålade på väggar. Jobb jag inte är kvalificerad för. Vad mycket det är som jag inte kan.

Men självklart är det sådant andra inte kan för annars skulle väl de jobben redan vara tillsatta innan de var utannonserade. Jag tar det här på för stort allvar. Jag känner mig bara så ensam idag.

* * *

Har en långsam morgonrutin, måste dricka kaffe och lyssna på rätt antal låtar och givetvis kolla igenom alla flikar ordentligt. Serier, forum, bloggar osv. 

Det går inget vidare idag när jag vet att jag måste stressredigera mitt CV inför mötet med jobbcoachen idag. Jag fattar inte. Hur vanliga människor gör det. Hur hinner de slappna av innan de ska på nästa grej? Kanske bara jag som är ovan och
inte kan klämma in alltihop så tidigt som möjligt. 

Helst av allt vill jag stanna hemma men jag tror inte Luis förlåter mig om jag har slarvat med CV:t för andra veckan i rad. Honom är jag väldigt mån att göra stolt. Han har väl tydligen lyckats imponera mig, till skillnad från människorna som leker dagisfröken och inte behandlar mig som vuxen nere på Basement. 

Jag hade en kort period förra hösten när jag lyckades skriva upp saker i en kalender, och var hyfsat duktig på att skriva anteckningar på lektionerna. Annars är jag ett ganska hopplöst fall när det gäller kalendrar. Jag glömmer helt enkelt bort att de finns och vad de är till för, jag strular ner något på ett löst papper om det behövs. Eller helst datorn ifall den är i närheten. Haha, jag älskar att jag kan skriva ett helt inlägg om anteckningar. Jag älskar att inte ha någon publik som kan säga bu eller bä. 

Ni finns därute, men ni hittar inte hit. Jag är osynlig och trivs med det!