Jag är hittills grymt nöjd med mina senaste inlägg på ett sätt som jag inte var när jag skrev bara för att de få jag känner skulle få läsa och liksom vattna ur en yta som bara finns där ibland. Det var för komersiellt. Här slipper jag bry mig, men det är ändå annorlunda mot när jag skriver i ett Word-dokument. Här kan det hända att någon läser som inte känner mig, men jag är mer inriktad på tanken att jag är som ett hemligt sanningsserum i den här undermåligt CSS-redigerade sidan av verkligheten.

Har slutat gråta och därmed också slutat tänka på att det är slut. Jag bryr mig inte längre, och det kan jag med ärlighet säga att det känns bättre. Det hade varit bra, det hade varit färskt, om han ändå hade kommit hit igår. Det hade kanske kunnat rädda någonting. Ska inte säga att det inte fortfarande går, men det är ändå tveksamt i dagsläget. Jag har accepterat att jag är singel till slut. Det tog mig några dagar att smälta, men nu har jag insett att det är egentligen en bra sak så fort kärleken och förhoppningarna blivit till ännu en skorpa på huden. En sådan som mig ska inte vara tillsammans med någon. We're free to roam the country.

Ser på Hellsing under en duschvåt lugg, ska ge mig ut för första gången på flera dagar sen också. Lägga näsan i mossan och bara andas. Det är det här jag är till för. Malicious or not. 

Carry your cross and I'll carry mine, dig your own hole and you'll be fine.