Skrev på kontraktet, så nu hamnar man på campus redan i maj. Eller redan och redan, borde ha befunnit mig där redan nu så att jag slapp ha existensiella problem på bussen varje morgon. Eller ja, i jämförelse med problemen jag haft med att sitta uttråkad på ett SJ-tåg så ter sig bussen plötsligt som en VIP-lounge där man kan höra pensionärer skvallra om fortkörningsböter. Man hinner ju ändå inte göra något vettigt på en halvtimme vare sig man är på bussen eller hemma. Om man nu inte är på Disney-land, då hade jag hunnit åka i snitt tio berg & dalbanor och ändå inte lidit av att stå i milslånga köer med svettiga amerikaner.

Skit i det, det jag ville komma fram till var att... det är en hel del jobb kvar. Som vanligt. Jag tänker mig alltid att glanstiden av vuxenlivet är när man har fixat klart alltihop och har ett fast jobb, fem bevattnade blomkrukor och en fet semesterkassa som man kan slösa på pojkvännen som aldrig bjuder ut en på middag och som sitter i smutsiga fotbollsstrumpor och kollar på TV hela dagarna. (Nu menar jag inte dig hun, jag är lite fiktiv här bara så att du vet!)

Men då kanske livet har tagit slut på riktigt när man inte längre kämpar för nåt. Kanske är bäst att vara någonstans mitt emellan tonåring och vuxen egentligen. Att ständigt ha ett mål som man gnäller förnuftigt mycket över.

* * *