Solen bländar därute, ska strax klä på mig och trä den otympliga blockväskan över axeln och ge mig iväg till skolan. Saknar svarta kläder men allt sådant får vänta ett par månader för jag har aldrig råd. Det är ganska skönt att resa ikognito.

Det skulle vara kul att veta hur mina klasskompisar ser på mig. Innan man gick på universitetet visste man alltid. Kanske gör de som jag; fokuserar bara på det som är intressant, inte på det som stör mig. Det gör ingenting om jag är osynlig, det är praktiskt! (Misstänker ändå tyvärr att de har fått upp ett öga, jag brukar vara en av de få som räcker upp handen och påpekar saker när ingen annan vågar)

* * *