Det känns som om livet är över.

Saken är ju den att det har varit över många gånger.  När jag pratade om det häromkvällen lät det nästan logiskt att det inte är mitt fel att det har blivit såhär.

Allt handlar ju fortfarande om att inte förvänta sig något. Det är sagt att man inte ska ge upp, men det går inte; människor ger upp varje dag. De ger upp bantningsförsök, de slutar och börjar röka på samma dag, och de lägger sig i sängen och stiger inte alltid upp varje morgon.

Varje gång jag är i hans famn vet jag att det inte kan fortsätta eller sluta någonstans. Det är nästan inte på riktigt. En paradox.

Jag har varken gett upp eller fortsatt. Jag vet inte vart jag ska gå. Jag vet vem jag är men vad hjälper det? Jag är trött och stel i bröstkorgen.

Jag fick en vit ros på Alla Hjärtans Dag.