Mitt eget "it" och kändisars "it" är nog egentligen inte samma sak mer än i grunden: det är hämtat av mer djuriska instinkter.

Det är inte något speciellt djur, det är en kraft. Det är en förstörelsemaskin. Det är stundtals pinsamt och svårt att trycka ner i formella sammanhang. Det är inte praktiskt för fem öre. Det är bara en väldigt viktig del inombords som man inte kan ta bort. Eller jag kan inte det åtminstone.

Jag har letat efter folk som har samma sak men det verkar inte finnas. Ärligt talat har jag sett fragment men inte riktigt av samma fysiska karaktär. Det går att minska ner på den genom att få utlopp för sina allra starkaste känslor. Jag tryckte ner min ett antal år i ett försök att passa in, men det gjorde den bara starkare.

Som sagt, den verkar inte finnas hos någon annan i samma styrka och det har fått mig att känna mig omänsklig kort och gott.

Den har blivit mitt bästa karaktärsdrag men också det sämst lämpade i den kultur vi lever i nu. Inget att ha på CV:t direkt. Men vad gör det om hundra år, när allting om kommer kring...

* * *

Aftonbladet säger att arbetslösheten ger ökat antal deprimerade och självmordsbenägna unga.  Nej men menar ni det? Det hade jag aldrig kunnat ana...

Jag måste säga att sen regeringsbytet har det fokuserats mer på unga arbetslösa. Jag som länge var långtidsarbetslös föll ner i det nyare systemet där de faktiskt hade en åtgärd för oss, och inte som tidigare där var och en fick klara sig själv.

Vad var åtgärden då? Jo, att skicka oss ner till ett vuxendagis. Förstå paniken att bli behandlad som ett barn när man bara vill ha uppmuntringen att söka jobb. På grund av att åtgärden var obligatorisk var jag tvungen att gå dit trots att jag redan gick hos en jobbcoach via arbetsförmedlingen. (Detta sker enbart när man söker ekonomiskt bistånd därför att man inte har en trygg familjesituation och desperat vill fortsätta bo i en egen lägenhet)

Det skapar ett hål i hjärtat att inte bara vara arbetslös, men också att bli sedd som så svagt mentalt begåvad att man måste inackorderas i ett system där man har "aktiviteter" och där man förväntas göra uppgifter som att svara på "var söker man jobb?" och diverse andra små projekt som "friskvårdsaktivitet" där man skjutsas ut till ett undermåligt gym med trasiga maskiner.

Det är tur att jag redan är härdad, annars hade jag också tagit livet av mig för länge sen. Men vi kanske ska gå ner till (av)grunden till varför det blir såhär för långtidsarbetslösa ungdomar:

För att få ett jobb måste du ha vänner och familj eller åtminstone ett körkort. Har du inte det och för närvarande saknar en universitetsutbildning så är du körd.

Ju längre ner du sjunker, desto mindre pengar har du, desto mer förakt från samhället får du. Enkel ekvation. Minus, minus och sen minus.  Varför ens försöka om man inte duger till något?

De som klarar sig till universitetet och slutför en utbildning som garanterat innebär jobb, det är de som kämpade vidare och som har överlevt av en lycklig slump, inte på grund av att någon form av system har räddat dem. Men hade det funnits någonting som hade hjälpt, så hade det åtminstone minskat cynismen och det grundläggande hatet för någon form av gruppaktivitet med en pedagogisk utgångspunkt som ändå inte leder till jobb.

* * *