Jag känner tacksamhet mot Disney, för utan fantasi hade jag aldrig överlevt. Tacksamhet för att jag är uppvuxen i en småstad, som trots sin oförståelse ändå hade naturen runt hörnet. Kombinationen gör att jag, förutom kass uppväxt, även är uppvuxen i underbara glimtar av det liv jag egentligen ville ha jämt. 

~ De gröna inlinesen, det gröna täcket i himlen och trädet med våra inkarvade ord - "Jag är kär i...?" Ja, det var faktiskt ett frågetecken för min del. 

~ Havet, och jag som på allvar trodde att jag skulle bli sjöjungfru en dag. Men jag var det redan. Inuti. 

~ Grovt skårade trästammar som jag vilade mig mot när jag läste böcker.

~ Skogen och dess rötter man måste hoppa över. Ni vet väl att träd egentligen är väldigt gamla människor?

~ Regnet som svepte över gräsmattan. Man ska dansa när det regnar, just för att det ska fortsätta regna. Helt enkelt för att man måste. Det rensar själen.

~ På vintern hade vi iskungar som svepte in barnen i fällar och gav dem varm choklad och en klapp på huvudet innan det bar av i släden. 

* * *