Så är det, skriver igen så fort jag vet att ingen tittar. Det blir liksom pinsamt i stora kvantiteter så fort jag tror att någonting är tillräckligt viktigt att skriva om.

Jag blir pinsamt nostalgisk. Sitter och känner efter hur många människor som har berört mig och fått mig att bry mig, och som fått mig att stämpla dem under mitt beskydd. Det är så många. Men ändå så få.

Lyssnar på Leonard Cohen och det är verkligen ett samband mellan musik och hur jag mår. Just nu är Waiting for the miracle lite som känslan när jag spelar Fallout. Det är dött och när man går igenom alla infekterade områden med radioaktivt skit så dör saker lite mer. 

Saker spelar roll. Det är min främsta ursäkt. Animalistic and impulsive. 

~~~