Provet gick säkert bra. Jag vet faktiskt inte.

Ställer osäkert ner ICA kassen och lassar in glassen i frysen. Redan ätit en hel del sånt och jag märker att det inte hjälper men jag försöker ändå.

Flyttlådor och kaos överallt, det som har varit okej i en vecka börjar irritera mig. Men jag kan inte ställa ner dem i förrådet förrän jag har skaffat ett tillräckligt stort hänglås.

Argh. Kom igen. Varför kan jag inte vara ensam? Varför kan jag inte bara underhålla mig själv och vara nöjd med det? Ångesten kommer krypande och jag har inte ens gjort något för att tänka på dåliga saker. Tänkte låta bli vin och sprit idag, men jag känner allt mer hur den planen börjar att upplösas i små små onda puffar som växer sig större. Ond destillering. Nej, jag kan vara utan!

* * *

Sovit minimalt, dels av automatisk påslagning av nervositet inför tentan, dels för att folk därute hade roligt. Eller ja, det lät som om någon var för full och trillade medan folk försökte få honom att skärpa sig.

Jag har ju varit onaturligt chill när det gäller tentan. Det kommer snart att visa sig om jag har varit för kaxig eller om det var befogat att plugga mindre till det här provet än förra.

* * *

Jag har inte brytt mig om att spana efter hur många som besöker den här sidan varje vecka, jag är inte ute efter det. Att jag ens skriver nu är för att tydliggöra att även om jag inte bryr mig om status eller antal kommentarer, så är det självklart alldeles välkommet med förslag till förbättringar etc.

Menar mest om det är något ni är specifikt nyfikna på så kanske jag skriver lite mer om det för att jag blir inspirerad av frågan.

Men jag har tänkt på det. Bloggar som har frågor till läsarna eller frågestunder får ju såklart fler läsare. "Interaktion med läsaren" kallas det, om jag inte minns fel från min gymnasiebok. Heh, ja. Jag interagerar inte mycket här just för att jag inte har något behov utav det.

Det skulle kännas dumt att lägga ut tävlingar eller göra något sorts jippo inklämt mellan inre tankar. Jag ser inte hur det skulle få plats utan att kännas dumt. Jag skriver ju inte TILL folk per se, ta inte illa upp men så är det faktiskt. "Varför skriver du ens en blogg då?" Jo därför att det är spridda tankar som dyker upp som någon kanske blir inspirerad av, men själva poängen är att jag inte förväntar mig ett svar på något inlägg (det här är undantaget just idag). När jag skriver till någon så är det just genom kommentarer på andras bloggar.

* * *

Morgon med Rotersand i högtalarna. Zen men ändå inte. Trippar väl iväg och köper gymkort för ett år, det är inte alls hyppo att dricka vodka och träna på gymmet om man är student. Jag har nog alltid varit en student i så fall. I perioder åtminstone. Men jag är inte mer beroende av det än något av mina andra "lösningar" på problem, så varför inte. Jag har för kort tålamod för att bli alkis.

Fast jag vill ändå nå till den punkten av frenesi, jag har väntat in den så pass länge. Jag säger bara att jag ska göra saker som att skaffa motorcykel och gå på kampsport. Men det här med att träna så mycket som möjligt är en sak jag faktiskt har gjort innan och som jag har känt mig stolt inför.

Ondskan är att fastna inne på ett rum igen. Det har jag också gjort, och gjort klart.

* * *

"The court has to declare him insane. Then the asylum doctors can study him and find out what he is. The little boy died out in the snow in 1944. His heart died with Mischa. What he is now - there's no word for it - except monster."

Ser på Hannibal Rising, det var ett tag sen nu. Ingen annan förstår min besatthet kring historien men det är någonting så oavslutat mitt i alltihop. Man får sin hämnd, men sen? Vad händer sen? Ingenting.

* * *

Klumpen i bröstet är tillbaks efter samtalet till avdelningen för socialbidrag.

De kräver att jag går till Basement (de har bytt namn nu till Älvengården, precis som om det skulle hjälpa känslan att vara en inmate?) och det innebär vuxendagis fem dagar i veckan igen.

Världen rämnar ibland för mindre, men det här betyder ännu mer ångest. Jag har inte mycket till alternativ, har fortfarande inget sommarjobb och jag måste betala hyran. Jag är hellre prostituerad och jobbar för mitt eget bästa än sitter där och blir förnedrad med uppgifter som är gjorda för barn. De lovade att helvetet jag gick igenom i december förra året skulle vara DET ENDA jag någonsin behövde göra. De ljög. De ljög så pass mycket att jag inte vill spela deras spel längre, de är torskar lika mycket som alla andra förortspimps. Jag kör hellre mitt eget företagande från och med nu.

* * *

CSN gav i slutändan en fet räkning på 16 000 efter sex månaders diskussion och brev hit & dit. Okej då. Ni vinner. Jag ger mig. Jag tar ett banklån sen är vi kvitt. Tänker inte diskutera det mer.

Can't touch this! Nuh-nuh-nuh-nuh. Jag känner ändå att livet funkar. Har snart klarat av en hel termin utan problem och jag tänker inte bli sjuk något mer. Jag är en fungerande individ och jag har hittat ett gym på campus. Sug på den!

* * *

Skrev för länge sen här på bloggen ett upprörande inlägg om medicinering när man tekniskt sett inte längre behöver det.

Jag menade vad jag skrev. Det är inte bra med skadlig placebo. Men bortsett från det så ångrar jag ibland att jag inte har fått någon medicinering alls. Inte ens som alternativ. När jag kom in i terapivärlden så var jag enligt dem för ung för de allra mildaste sorterna. Staten hade skrämt dem och sagt att de inte får skriva ut medicin till yngre, så jag förblev utan och i det stadiet var jag självmordsbenägen.

Visst, jag kan förstå deras tankesätt. Jag skötte skolan och var till synes sätt en person som kan prata ut om problemen om nödvändigt. Mitt logiska tankesätt snurrade på som ett väloljat hjul. Varför medicinera en sådan människa?

Det är bara det att ibland måste man se djupare än så. Jag vågade berätta om panikångest och en del tankar (men långt ifrån alla, de jag ansåg att man kan bli inspärrad för lät jag bli) Jag svarade väldigt osäkert nej på om jag funderade på att ta livet av mig eftersom det inte är en sån fråga där man som skötsam medborgare ska svara ja i versaler. Men det syntes lång väg. 

Anledningen att jag nu tar upp det förflutna är helt enkelt så att jag fortfarande aldrig kan känna mig säker på att jag inte en dag faktiskt väljer att ta livet av mig. Jag har alltid levt med den osäkerheten i bakfickan, för det finns bara en begränsad mängd ångest en människa kan utstå och det vet vi alla med oss. Skulle en medicinering faktiskt hjälpa mig över till den tryggheten om att jag är för avtrubbad för att faktiskt göra någon skada? Kanske. Det räddar ju i så fall ett liv och besparar anhöriga en massa praktiska problem.

Yet, I'm sure of it now, I'll never return to therapy. No offence, I left a thousand messages on the answering machine and I never got a humane reply after all that time that passed me by. One by one they all discharged me. They let me go and I let go of thinking it might help. Six years later and I'm still the same. 

 * * *