Nu har jag suttit med engelsk grammtik i ett antal timmar, jisses. Jag orkar verkligen inte med fler nouns idag. Skulle egentligen ha gått och tränat men jag känner mig sliten och stressad efter att ha varit social och druckit i helgen. Ska ta ett långt bad och lyssna på opera ikväll. Sen blir det nog Legend of the Seeker resten av tiden.  Jag är ju action och fantasynörd när jag bara vill leva mig in i någonting vackert.

Ska försöka räta ut mina nackmuskler också, känns som om jag har sovit på en sten och om jag inte fixar det här idag så kommer jag få lunka med huvudet i backen till skolan imorgon.

* * *

Skrev på kontraktet, så nu hamnar man på campus redan i maj. Eller redan och redan, borde ha befunnit mig där redan nu så att jag slapp ha existensiella problem på bussen varje morgon. Eller ja, i jämförelse med problemen jag haft med att sitta uttråkad på ett SJ-tåg så ter sig bussen plötsligt som en VIP-lounge där man kan höra pensionärer skvallra om fortkörningsböter. Man hinner ju ändå inte göra något vettigt på en halvtimme vare sig man är på bussen eller hemma. Om man nu inte är på Disney-land, då hade jag hunnit åka i snitt tio berg & dalbanor och ändå inte lidit av att stå i milslånga köer med svettiga amerikaner.

Skit i det, det jag ville komma fram till var att... det är en hel del jobb kvar. Som vanligt. Jag tänker mig alltid att glanstiden av vuxenlivet är när man har fixat klart alltihop och har ett fast jobb, fem bevattnade blomkrukor och en fet semesterkassa som man kan slösa på pojkvännen som aldrig bjuder ut en på middag och som sitter i smutsiga fotbollsstrumpor och kollar på TV hela dagarna. (Nu menar jag inte dig hun, jag är lite fiktiv här bara så att du vet!)

Men då kanske livet har tagit slut på riktigt när man inte längre kämpar för nåt. Kanske är bäst att vara någonstans mitt emellan tonåring och vuxen egentligen. Att ständigt ha ett mål som man gnäller förnuftigt mycket över.

* * *

Mitt eget "it" och kändisars "it" är nog egentligen inte samma sak mer än i grunden: det är hämtat av mer djuriska instinkter.

Det är inte något speciellt djur, det är en kraft. Det är en förstörelsemaskin. Det är stundtals pinsamt och svårt att trycka ner i formella sammanhang. Det är inte praktiskt för fem öre. Det är bara en väldigt viktig del inombords som man inte kan ta bort. Eller jag kan inte det åtminstone.

Jag har letat efter folk som har samma sak men det verkar inte finnas. Ärligt talat har jag sett fragment men inte riktigt av samma fysiska karaktär. Det går att minska ner på den genom att få utlopp för sina allra starkaste känslor. Jag tryckte ner min ett antal år i ett försök att passa in, men det gjorde den bara starkare.

Som sagt, den verkar inte finnas hos någon annan i samma styrka och det har fått mig att känna mig omänsklig kort och gott.

Den har blivit mitt bästa karaktärsdrag men också det sämst lämpade i den kultur vi lever i nu. Inget att ha på CV:t direkt. Men vad gör det om hundra år, när allting om kommer kring...

* * *

Aftonbladet säger att arbetslösheten ger ökat antal deprimerade och självmordsbenägna unga.  Nej men menar ni det? Det hade jag aldrig kunnat ana...

Jag måste säga att sen regeringsbytet har det fokuserats mer på unga arbetslösa. Jag som länge var långtidsarbetslös föll ner i det nyare systemet där de faktiskt hade en åtgärd för oss, och inte som tidigare där var och en fick klara sig själv.

Vad var åtgärden då? Jo, att skicka oss ner till ett vuxendagis. Förstå paniken att bli behandlad som ett barn när man bara vill ha uppmuntringen att söka jobb. På grund av att åtgärden var obligatorisk var jag tvungen att gå dit trots att jag redan gick hos en jobbcoach via arbetsförmedlingen. (Detta sker enbart när man söker ekonomiskt bistånd därför att man inte har en trygg familjesituation och desperat vill fortsätta bo i en egen lägenhet)

Det skapar ett hål i hjärtat att inte bara vara arbetslös, men också att bli sedd som så svagt mentalt begåvad att man måste inackorderas i ett system där man har "aktiviteter" och där man förväntas göra uppgifter som att svara på "var söker man jobb?" och diverse andra små projekt som "friskvårdsaktivitet" där man skjutsas ut till ett undermåligt gym med trasiga maskiner.

Det är tur att jag redan är härdad, annars hade jag också tagit livet av mig för länge sen. Men vi kanske ska gå ner till (av)grunden till varför det blir såhär för långtidsarbetslösa ungdomar:

För att få ett jobb måste du ha vänner och familj eller åtminstone ett körkort. Har du inte det och för närvarande saknar en universitetsutbildning så är du körd.

Ju längre ner du sjunker, desto mindre pengar har du, desto mer förakt från samhället får du. Enkel ekvation. Minus, minus och sen minus.  Varför ens försöka om man inte duger till något?

De som klarar sig till universitetet och slutför en utbildning som garanterat innebär jobb, det är de som kämpade vidare och som har överlevt av en lycklig slump, inte på grund av att någon form av system har räddat dem. Men hade det funnits någonting som hade hjälpt, så hade det åtminstone minskat cynismen och det grundläggande hatet för någon form av gruppaktivitet med en pedagogisk utgångspunkt som ändå inte leder till jobb.

* * *

Det är ganska dömt att vara uppe med ljuset varje morgon. Det är en dödzon där inte många är vakna och medvetna. Jag räknar inte ens de som pendlar och stiger upp tidigt, för det är allt som oftast inte deras tid. Det är min tid.

Alltså är jag som piggast runt lunch och har alltid tränat därefter. Synd, för gymmet öppnar inte förrän klockan sex och det är ungefär då jag börjar att varva ner. Måste försöka ställa  in mig på det framöver.

Slocknar alltid tidigt på kvällen. Synd, för natten är vackrare än dagen så här års.

* * *

Känner mig bortglömd av en vän. Jag vet att milen sträcker sig emellan, men inte fullt lika långt som det var för bara ett halvår sedan. Varför finns du inte där? Det är frågan jag inte vågar ställa, för jag vill inte veta svaret.

För tänk om jag har missförstått alltihop som sagts och gjorts. Tänk om jag inte alls är den jag trodde att jag var i hans ögon. Tänk om jag bara är... ingenting.

Men märkligare saker har hänt. Det kommer nog en tid framöver när saker och ting klarnar. Det är som en balans, när praktiska saker går som en dans så är det ungefär nu relationerna börjar sacka ihop.

Jag är inte säker på det som är, men jag är säker på det som har varit åtminstone. Oavsett hur det faktiskt gick till var det så jag uppfattade det, och så fina minnen dör aldrig ut.

* * *

Kroppstyper i all ära, men jag har kommit att bli sams med min egen. Min kroppstyp är ganska ovanlig, jag är lång men med rundade höfter och "små" bröst. Jag började aldrig bry mig hur jag såg ut förrän givetvis i högstadiet och gymnasiet, men jag lämnar alla tråkiga detaljer åt fantasin hur jag hanterade den stressen.

Det jag vill komma närmare inpå är att man måste hitta en positiv bild att jämföra sig med. Jag kan till exempel inte jämföra mig med Pamela Andersson, för jag har ju faktiskt inte den där jättestora hyllan med pinnsmal midja därtill. Så vem liknar jag istället? Jag har hittat EN positiv bild, faktiskt...

* * *

* * *

Afrodite. Över huvud taget grekiska kvinnor och gammaldags tavlor har den här sortens kroppstyp som jag har.  Det känns helt fantastiskt att faktiskt ha en vettig förebild som man själv liknar istället för att fokusera på alla de man INTE liknar. Visst kan man må bättre av att se sig själv i ljuset av andra, men det slocknar så fort man sitter ensam. Så med andra ord, det känns förbaskat skönt att kunna erkänna sig själv som helt okej.

Bostadsbolaget ringde och gnällde för jag hade tackat ja till båda lägenheterna på hemsidan. Vad är problemet kan ju tyckas, det stod ju Ja 1 och Ja 2. Den som jag har kryssat Ja 1 för borde rimligtvis vara den lägenhet jag får? Men nej, de ville prompt veta mer exakt, för jag står tydligen först i kön på båda. Ingen överraskning egentligen, ingen vill ha studentlägenheter på våren och jag känner mig mäktigt stolt över att ha tänkt i förväg för en gångs skull.

Jag var och gymmade med Cicci igår. Det har inte hänt förr. Eller jag menar, det har inte hänt på mer än ett år att jag har gymmat mer regelbundet. Nu ska jag skaffa ett gymkort igen när jag äntligen hittar till det där källargymmet som faktiskt är förvånansvärt bra för att vara så litet. Kände mig också glatt överraskad över att jag är stark och senig än, trot syrebristen så har jag ändå ett lass med muskler kvar sen min glanstid.

Det börjar hända lite saker & jag är ivrig att ta revansch på världen igen efter att ha stått still så länge.

* * *